Det sociala nätverket

THE SOCIAL NETWORK 2010
Regi: David Fincher
Med Jesse Eisenberg, Justin Timberlake mf...


Det här skall sägas är ingen typisk framgångssaga. Den är cynisk, ironisk, tragisk och allt annat än uppmuntrande. Historien om skaparna bakom världs fenomenet Facebook är grundat på svek, stöld och lögner. Hur den socialt inkompetenta datahackern Mark Zuckerberg snor en ide, gör den till sin egen och blir världens yngsta miljardär på kuppen presenteras här i ett rappt tempo med en isig men stundvis mycket rolig dialog givetvis briljant skriven av Aaron Sorkin (Vita Huset).

Jesse Eisenberg är lysande i huvudrollen. Han spelar Zuckerberg som med stor trolighet lidare av Ashbergens syndrom (en lättare form av autism) med en enorm minimaltisk skärpa. Han är monotom, upprepande, saklig och helt oförmögen att läsa mänskliga känslor. Här ligger den största ironin i hela historien, hur en i verkligheten socialt inkompetent kille med bara en riktig vän skapar det största sociala nätverket i hela världen.

Men detta är inget som sker smärtfritt då han på vägen sviker den ända kompis han har spelad av Andrew Garfeild. Det är i deras vänskap den sanna dramatiken i filmen ligger och det är även the Social Networks kärna. Även om hur hela fenomenet skapas med alla datatermer och hur alla ideer som relation status uppstår är mycket underhållande och fascinerande är det den hjärtekross som sker mellan dom som gör ont efter sluttexterna rullat.

Detta är en film om tillgångar, självförverkligande och fula genvägar till framgång, synnerligt en film av sin tid där vi vill komma så högt upp på stegen som möjligt utan att anstränga oss. Men jag tror inte Zuckerberg drivs av girighet som det framstår i filmen. Jag tror han gjorde det bara för att han kunde. Denna autistiska pojke tar aldrig riktigt för sig av framgångarna, han sitter där i sina flipp flopps och sunkiga huvudtröja genom hela filmen och knappar på sin dator. Och när det redan är försent inser han att genom sina besserwisserfasoner har sviket den ända personen som kommit han riktigt nära.

Top 5 klassiska mysrysfilmer inför Halloween

Kände som älskare av skräckfilm att jag bara måste lista mina fem favoriter att rysa och mysa till inför Halloween!

Kriterier: stämningsfulla filmer som ger sköna kalla kårar. Filmer som bara känns så Halloween helt enkelt.

5

SLEEPY HOLLOW
Regi: Tim Burton (1999)

Tim är en mästare på gotiskstämning och krokiga träd och aldrig har det väl varit så påtagligt och visuellt tillandande som när han här tar sig an sagan om den huvudlösa ryttaren. Njut av en som vanligt excentrisk Johnny Depp, en pudervit Christina Ricci och en fullkomligt galen Christoffer Walken som den huvudlösa ryttaren (givetvis under de få scener han har huvudet i behåll). Räkna med dimmiga lövskogar, halloweenpumpor och en å annan galen häxa i en gammal grotta.

4

BRIDE OF FRANKENSTIEN
Regi: John Whale (1935)

Tidernas kanske första skräckkomedi i en av få uppföljare som överglänser originalet. Tidernas mest klassiska filmmonster får sig sin brud i denna briljanta uppvisning i läckra slottsmiljöer och kvick svarthumor. SHE LIVES ENDEED!!!

3

NIGHT OF THE LIVING DEAD
Regi: George A Romero (1968)

En stuga, några överlevande, becksvart mörker och vandrande lik som inte vill annat än att äta dig. Romeros klastrofobiska mardröm om en zombieinvasion är fortfarande en av tidernas mest gastkramande skräckfilmer. Öppningsscenen på en kyrkogård är en tvättäkta klassiker!

2

EVIL DEAD
Regi: Sam Raimi (1982)

Ta Night of the Living Dead, multiplicera den med 10, ersätt zombies med besatta demoner och 50 liter blod så har du kanske en av de mest renodlade skräckfilmer som gjorts. Gammal knakande stuga, gamla rullbandsinspelningar av demonritualer, en dammig källare, motorsågar, levande träd och en stackars Bruce Campell. Kan inte bli mer Halloween än så! Eller?

Jo men visst...

1

HALLOWEEN
Regi: John Carpenter (1978)

Va kan va mer Halloween än filmen med samma titel. Precis, den är så bra som du minns den. Carpenters klassiskt minimalistiska pianoscore, lövdränkta villa områden, kåta tonåringar och ondskan personifierad i Michael Myers. En man, en vit mask, en kökskniv allt fångat i lysande panavision widescreen där the boogeyman kan dyka upp i varje mörk yta.

Sömnlös valuta

Regi: Oliver Stone (2010)
Med Shia LaBeouf, Michael Douglas, Elia Wallach, Frank Langella, JoshBrolin, Susan Surandon mf...



WALLSTREET MONEY NEVER SLEEPS


När Wallstreet kom under det sena 80 talet öppnade Oliver Stone dörren till en ny värld för många. Han definierade Juppikulturen och visade med härlig cynisk ilska hur börsmäklare jagade siffror och aktier i en verklighet där information betydde allt. Han har väntat med uppföljaren, vi har väntat på börshajen som så fint utryckte det "want a freind get a dog"

Gordon Gecko är tillbaka, han är ur fängelse från händelserna i första filmen. Lite äldre, lite visare, lika cynisk och beräknande men med en viss ödmjukhet. Den ödmjukheten ligger i att få träffa hans dotter som han förlorat all kontakt med. In kommer Jake (LeaBouf) en ung hungrig Wallstreetkille som vill gifta sig med dennes dotter. Han ser Gecko på en föreläsning och de två inleder en vänskap/byteshandel med varandra. Jake vill sänka stor jätten Bretton James som genom falsk ryktesspridning drivit Jakes mentor spelad av Frank Langela bankrutt och där med till självmord. Gecko vill komma närmare sin dotter genom Jake. Där av byteshandeln.

Gecko drar upp skjortärmen och tar på sig mentor rollen och lär Jake spelets alla fula regler dock med en viss dold agenda givetvis.

Varför Stone väntat stor nu rätt klart. Efter världens finanskris känns det högaktuellt att återbesöka finansvärlden. Stone gör detta med en säker hand. Filmen har en genomtänkt visuell berättar teknik där diagram ritas upp längs New York skrapornas sky line på ett mycket genomtänkt sätt. Imponerande kameraarbete där vi flyger fram mellan höghusen, splitscreens och läcker framfört grafisk statistik och siffror bombarderar skärmen till energisk klippning. So far so good...

Birolls listan är gedigen med vetaren som Langela och en härligt fräsande Elia Wallach (Den fule i den onde den gode den fule) och även en trevlig cameo av Charlie Sheen som Bud Fox (huvudkaraktären i den första filmen). Skall i ärlighetens namn säga att Shia klarar sig bättre än vad Charlie gjorde med att bära huvudrollen. Som Oliver uttryckt i sitt kommentatorspår till första Wallstreet så hade Sheen stora hybrissyndromet genom framgångarna med förra samarbetet (Plutonen). Han knullade, söp och tog inte sitt jobb som leading man fullt så allvarligt helt enkelt och jag tycker det syns i hans lite väl anonyma insats. Shia LaBeouf därimot är redan ett proffs som leverar både känslighet och girig hunger i huvudrollen.

Men detta är Douglas show, make no misktake about it. Detta är hans paradroll och han är inte på nått sätt sämre denna gång. Det är en njutning att se han kläcka ur sig repliker som "Idealism kills every deal" och "It's not about the money - It's about the game". Douglas har en fantastisk mörk stämma i sin röst, han leker med orden, det är rytmen han säger dom i. Han är även mer sårbar denna gång, fängelsestraffet, dotterns utfrysning, detta ger nya lager en bild av Gecko som fadern kontra affärsmannen.

Detta är en förvånansvärt bra uppföljare i en tid då bra uppföljare mest ingår i trilogier. Den smörar lite väl mot slutet med familjtema och saknar den där riktiga iskalla ilskan från första filmen. Den bits inte utan morrar mer men Wallstreet Money Never Sleeps är värd dina pigga slantar en kall höstkväll i denna underbara kapitaliska västvärld.

Tidernas mest överskattade filmer

Nu är sågen framme igen, denna gång är det dags att såga den chokladälskade tokstollen som sprang rakt in i så många hoppfulla drömmares hjärtan världen över.

PLATS 4

FORREST GUMP (eller de naivas favoritfilm)


IMDB SNITT: 8.6 (36e plats top 250)
6 Oscars inkl. Bästa film, manliga skådespelare, regi och manus!


My moma told me life is like a box of sentimental crap that comes true. All you have to do is to follow you heart. Good for me beacuse I am slow minded...



En fjäder flygger genom luften, redan här är smörmusiken igång likt en barnslig vaggvisa som gungar fjädern symboliskt i luften. Detta är ödet i symbol av en fjäder, den landar på våran älskade idiots knä. Fåååreest Guuump sitter på en träbänk och här börjar våran lätt efterblivne berättare öppna sitt stora sentimentala hjärta för främmande människor som gör han sällskap. Det är en berättelse som börjar i södern och tar oss via Elvis, Vietnamn, JFK, Ping Pong VM i Kina och en hel del andra historiska händelser.

Det visar sig snabbt att det har gått väldigt bra för Forest, allt han har behövt göra är att följa sitt hjärta och på den vägen blivit krigshjälte, idrottsman och framgångsrik affärsman. Vänta lite, måste bara hämta en servett, tårarna börjar rinna här...uh, vet inte vad som kommer över mig.

Ok, slutbölat! Forrest Gump är en översentimental solskenssaga som dröp ner som ett ton av flygande fjädrar i populärkulturen 1994! "Run Forrest run" och "My mama told me life is lika a box of chockleeets" har jagat oss i 16 år nu! Ok att filmen är ett teknisk hantverk av högklass och ja, Robert Zemeckis vet hur man berättar en klassisk historia med väldigt säker hand men detta är fortfarande filmen som rånade 90-talets originellaste film Pulp Fiction på alla de tunga på Oscarsgalan. Ett bra exempel på att säkra kort (eller ska vi säga praliner) går först.

För Forrest Gump är som en stor söt pralin fylld av önsketänkande! Att följa sitt hjärta och våga drömma. Inte konstigt att så många människor som inte kan finna de svar de söker i det verkliga livet älskar och vänder sig till den här filmen. För vad är filmens budskap egentligen, ja vad är det Tom Hanks försöker säga till oss på sin Oscars belönade släpiga sydstats dialekt. Jo att så länge du följer ditt hjärta, tror gott om människor likt ett barn, litar på ditt land och din regering så kommer allt gå bra!

Min käre kamrat Joel(läs hans blogg Deny Everything http://jodokast.wordpress.com/)sa en gång att det här skulle kunna vart en mycket bättre film om det visade sig att våran käre idiot var en mytoman och att allt han berättat för våra naiva lyssnare i hela filmen är ett ända långt hopkok av skrönor! Tänk er det gott folk, plösligt skulle vi ha en sylvass satir om en drömbild av stora Amerikanska händelser berättad av byns original.

Istället har vi en perfekt Amerikansk rekryterings och hjärntvättsfilm om att våga tro på de högre makterna! Gud och fosterland.

Inland Empire

Har precis tagit mig igenom nästan 3 timmar av David Lynch senaste mardröm och mitt intryck är:



?????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????? ???? ???????????????? ?????????????????????????????????????????????????? ?????????? ? ?????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????

???????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????

???????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????.

Tack Mr Lynch, jag kommer aldrig mer vilja se någon av dina framtida produktioner.

Tidernas mest överskattade filmer

Ja, nu är det äntligen dags. Som jag hållit på detta men nu kan jag inte hålla mig längre. Det är äntligen dags för sågen att åka fram för att granska några av de mest orättvist hyllade och publikkära filmerna genom alla tider.

Filmer som lyckas på nått sätt passera kritik och kvalitets barriärer och nästlat sig in bland Oscarsgalor och publikhjärtan. Fasad mästerverk, kamouflerade b-filmer i a-förpackning. Det är dessa filmer som för fram hatkärleken i eran älskade bloggare. Dags att börja hata med passion!

först ut är:

5e plats:

The Boondock Saints (eller dömjönsarnas favoritfilm)
prod år 1999, imdb snitt: 7.8




Oh yea! Smoking after just killed somebody! Soo coool!

Denna spya till film kom i de sista efterdyningarna av den populärkulturella våg som 90 talets favorit cooling Quentin Tarantino skapade. På 90 talet ville alla göra film som Mr T. Coola kriminella karaktärer som säger coola nonsens grejer och spontan dödar folk till höger och vänster till ett coolt soundtrack. Guy Ritchie lyckades riktigt bra året innan med Lock Stock and Two Smoking Barrels (1998)som åtminstone hade en personlig finess.

Men så slog den här överskattade kalkonen ner från ingenstans. Boondock Saint slog en puls med så många jönsar, idioter och okunnigt folk som tog denna sanslöst osannolika historia till sitt hjärta.

Ploten: Två Irländska tvilling bröder tror att de är sända från gud att rensa bland kriminellt avskum för att de släpps fri från ett tidigare fall där de mördat en maffiaboss. Willem Defoe spelar ett hårdhomo till FBI agent som är dom hack i häl. Där i mellan då? en massa coola ordväxlingar, porraktören Ron Jeremy drar ett rasistiskt skämt i en sleazy cameoroll(ja ni läste rätt), en katt skjuts mot en väg av misstag (coolt va? precis som när Travolta skjuter "Marvin in the face" höhöhö) och Dafoe går loss i ett groteskt överspel när han skjuter kulor till höger och vänster.

Domen: Det här är filmen för folk som har ett IQ lägre en sin skostorlek bara älskar. Så många nötter som kommit fram till mig och sagt "jasså så du älskar film? då måste du se The Boondock Saints! det är den bästa filmen som gjorts!". Har du en låg utbildning och kommer från en enklare arbetareklass så är det stor chans att detta är din favorulle. Om jag kunde fått en femma för varje gång jag hört detta skulle jag ha råd att helgonförklara mig själv! Och jag är ändå en arbetarklasskille myself. The GRUSELLINI SAINTS! Niklas helgonförklarar sig själv och går sedan runt och skjuter dumjönsar , det skulle bli en rulle det!

(Glömde jag nämna, det finns en uppföljare till den här skiten också)



TO BE CONTINUED...

Drömhypen

INCEPTION

Regi: Christopher Nolan
Med: Leonardo Di Caprio, Ellen Page, Joseph Gordon Lewis mf...
Prod år: 2010



Det var längesedan jag såg en hype kring en film växa så snabbt som med sommarens storfilm Inception. 9.2 i snitt på IMDB placerar den direkt in på 3e plats och petar ner Gudfadern del 2 på top 250 listan!!! Den har hyllats av såväl kritiker och publik som storslagen schi-fi och jämförs både med 2001 och Blade Runner.

En sådan syllsynt block bluster som både tilltalar intellektet med sina komplexa drömnivåer och samtidigt är underhållande action. Håller jag med om detta efter själv är frågan?

Nja, knappast. Grund iden är egentligen enkel, bara väldigt komplicerat berättad. Leo och hans gäng med vetenskapsmän har uppfunnit en teknik att sammankoppla sig med andras drömmar där de kan gå in i en persons undermedvetna och plantera en ide eller stjäla hemlig information. Detta kallar de för Inception.

De använder sig av så kallade designers som rekonstruerar drömvärldar och där ifrån börjar skapa olika drömnivåer i samma dröm (hänger ni med än så länge?) så när vårat gäng hjältar ska sno och plantera en ide i en kapitalistisk ung herre spelad av den alltid karismatiskt coole Cilian Murphy börjar de röra sig mellan drömmen i drömmen i drömmen.

Plösligt är man i drömmen i drömmen i den persons undermedvetna, eller vad det den andres dröm? hmm... Nolan berättar detta i långa pretto utlägg om olika drömregler i ett rasande tempo vilket funkade bra i The Dark Knight men här blir det bara äggröra. Var enda scen, dialog som action, ja hela filmen är klippt som en biotrailer där allt är rakt på sak med upphöjd musik. Precis som i den överlägsna Shutter Island spelar här Leo en besatt yrkes man som förföljs av sina drömmar om en bortgången hustru. Två nästan identiska roller på under samma år bara att han i denna film inte alls har den tyngden.

Det som är bra då? Stilistiskt är det en mycket säker film och många gånger känns den som en tight agentfilm. Nolan har själv sagt att James Bond är en stor förebild och det är nästan så att man börjat drömma om en Nolan regisserad en bondrulle när Leo springer runt i exotiska miljöer världen över för att samla sina experter. Sen har casten en fantastisk kemi tillsammans där Joseph Gordon Lewis används perfekt för sin komiska timing han lärt sig genom år av medverkan i sitcomen Tredje klotet från solen. Ken Watanabe är också ett underbart komplement till gänget och självklart är Leo aldrig mindre än bra i nått han gör.

Detta är också den film som känns närmast som ett tv-spel många gånger där varje drömnivå är level med fienden som strömmar från höger och vänster och där ingen kan dö på riktigt för det är ju bara en dröm. Detta tar samtidigt bort udden av spänningen för att det dödar den verkliga faran. samma symtom som Matrix uppföljarna hade. Men det är häftigt att en film kan ge känslan och glädjen av ett riktigt bra spel något en film som verkligen vart baserad på ett spel inte har luckas med tidigare.

Inception är fantastisk paketerad yta om inte annat. Ett luftslott av upplåsta idéer. En intelligent fasad som många kommer finna tänkvärd och komplex. Tyvärr är i mina ögon inte krångligt berättande samma som en smart film. Men allt går ju så undan är och så fasansfullt snyggt och läckert och hinner man uppfatta häften så måste man ju känna sig duktig. Precis som en riktigt läcker biotrailer fast utdragen till två och en halv timma fullmatad med små fragment som får dig att tro att du kan se den stora bilden.

Ta en valium och njut, själv drömmer jag vidare om den smarta sommarblockbustern.