Månadens DOLDA GEM

Efter som det kommer ut så mycket ny skitfilm hela tiden som kan liknas vid en rumsvarm Björnebrygd i gassande festivalsol så kommer jag en gång i månaden plocka fram och reflektera över en äldre pärla. Dessa äldre pärlor har likt en finare singelmalt whiskey fått stått och lagrat till sig och ökat i smak och nyans. Dessa glädje droppar är mer förbisedda och underskattade filmer som tas fram vid finare tillfällen. Smutta och njut av månadens pärla…





BRING ME THE HEAD OF ALFREDO GARCIA
Regi: Sam Peckinpah, Prod år: 1974
I rollerna: Warren Oats, Iela Vega, Cig Young mf…














Denna sprit dränkta resa i självdestruktion retade gallfeber på de flesta film kritiker 1974. Bara titeln i sig är provocerande, men sen är det ju Sam Peckinpahs mest kompromisslösa film vilket via hans mått inte säger lite.

Warren Oats spelar den alkoholiserade pianisten Benny som tar sig an uppdraget att ge sig på jakt efter Alfredo Garcia. Alfredo är en kvinnotjusare som gjort misstaget att göra dottern till en av Mexikos största maffialedare gravid. Priset på Alfredos huvud har sätts på 5 miljoner dollar. Av en ren slump visar sig att Bennys prostituerade flickvän Elita (Vega) fått nys om att Alfredo precis avlidit tre veckor tidigare i en trafikolycka.

Detta är starten på en resa som inkluderar gravplundring, skutglada yrkesmördare, psykopatiska motorknuttar, desperat kärlek och en massa tequila. Allt efter hand tar Peckinpah in oss i Mexicos mörkaste gränder och visar oss en osminkad men konstigt nog ändå kärleksfull bild av landet som stått i centrum av så många av hans filmer. Sam har själv sagt att detta är hans mest personliga verk och det är inte svårt att se varför. Hans kärlek till Mexico finns där och hans ökända destruktiva relation till kvinnor och sprit genomsyrar filmen utan att någonsin hålla tillbaka.

Men det är Warren Oates nakna gestaltning av Benny som ger filmen dess sanna styrka. En av de mest underskattade karaktärsskådespelarna av sin generation spelar den här gången Oates för första och ända gången ut hela sitt register i en monumental rollprestation. Han pendlar genom hat, girighet, svartsjuka, förälskelse och ånger med en enorm känslighet och desperation. Det storartade är att han lyckas spela sin karaktär bärandes ett par solglasögon på sig under nästan hela filmen utan att förlora intensitet. Lika imponerande är den komplexa relation han har till Elita vars Elisa Vega gör till ett av de mer mångsidiga kvinnoporträtten vi sätt i en Peckinpah film.

Från start är Benny och förblir en förlorare oundvikligt på väg mot sin egen undergång. Han är en man sönder inombords, dränkt i sin egen skuld och ånger, på så många sätt Sams egna alter ego på vita duken. ”Nobody loses all the time” säger han med en rörande optimism, men vi vet bättre.

Det är det sista manuset Sam personligen var med och skrev. Ca 10 senare söp han ihjäl sig.
I Bring Me the Head of Alfredo vågar han tillsammans med sin livslånga kollega Oates visa en man med nästan bara brister ständigt kämpandes utan odds. Det är en tequila dränkt mardröm från två alkoholiserade genier som vågade visa sina fulaste sidor men på nått sätt lyckades göra det till en vacker undergångs saga om en försupen pianist, hans ruttnande huvud och kärleken till en prostituerad kvinna.

För att citera Benny och konfrontera alla de fördomsfulla kritiker där ute som tror sig vara bättre människor.

”Stop looking at me with those got dam eyes”

1 personlig favoriter från 00-talet

Efter som det snart är 2010 tänkta jag summera och 1 personlig favorit från de gångna årtiondet fram till året är slut. Eftersom det Amerikanska programmet At the Movies gör detta fast de gör 10 val kunde jag inte låta bli att inspireras och åtminstone välja 1 favorit själv. Denna film känner jag extra starkt för och hoppas att den inom tid kommer vinna den klassikerstatus den förtjänar.



ZODIAC från 2007

Med Zodiac återvänder David Fincher tillbaka till rötterna där hann fann sitt stora internationella genombrott, seriemördargenren. Se7en var den becksvarta storstadsmardröm ingen tidigare hade sett maken till och blev nästan direkt en stillbildande trendsättare i mitten av 90-talet. Att återvända till den typ av film man själv satt ribban för måste ha varit den största tänkbara utmaning Fincher kunnat anta sig. Men hur nyskapande Se7en än må ha varit visuellt så följde den ganska traditionella mönster i storyn med det omaka paret; den gamla bittra veteranen kontra den nya naiva aspiranten och den oundvikliga konfrontationen i ett stegrande om än ovanligt mörkt klimax.

Den här gången ligger ett verkligt fall som förlaga för manuset vilket direkt skapar helt nya förutsättningar och begränsningar Fincher inte behövde handskas med i Se7en. Men där många andra regissörer skulle välja att anpassa verkligheten till en mer filmisk modell och förenkla och förtydliga för publiken väljer Fincher att gå den svåra vägen. Med enorm precision och detaljrikedom riktas förstoringsglaset mot alla de små ledtrådar och förvecklingar som gäckat de inblandade i över 30 år i en av de mest utdragna mordutredningarna i amerikansk kriminalhistoria. Här visas alla de byråkratiska problem som uppstår i sökandet efter hållbara bevis, alla de lögner och missförstånd som försvårade Zodiac fallet.

Framför allt är karaktärerna människor som gör misstag och missbedömer viktiga beslut där vi som åskådare får uppleva de konsekvenserna och de tunga svackor som en journalist eller mordutredare får uppleva under extremt långa perioder. Pressen och våndan finns där och den känns äkta, Fincher låter oss inte undkomma det och siktar där med på helt nya aspekter inom genren. Spänningen finns där men den är sekundär, det är istället processen som blir fokusen.

Med förebilder som Alan J Pakulas Alla Presidenters män och Francis Ford Coppolas Avlyssningen siktar Zodiac på en politisk och avskalad realism sällsynt i dagens Hollywood. Det är ett så passionerat och ambitiöst projekt att det för tankarna till den enorma noggrannhet och detaljrikedom vi kunde se i Oliver Stones JFK.

Likt den filmen bygger Zodiac på ett fall som aldrig fått upprättelse där ingen slutgiltig konfrontation med mördaren existerar. Där finalen istället är ett antiklimax. På det sättet är Zodiac förmodligen den mest okonventionella seriemördaredeckare som någonsin producerats.