Jag kommer vrida upp värmen på den här bloggen. Det är dags att bli lite personligare, lite mer aggressiv, skriva lite mer om saker som berör och irriterar mig. En varning utfärdas till alla de glada amatörfilmare där ute med en självbild som inte stämmer överens med eran erfarenhet. Ni kan sluta läsa nu för detta inlägget är en känga till er...
Jag har personligen varit en glad amatörfilmare i många år, började göra kortfilm när jag var 15 bast och har sedan dess slitit mig till och producerat många usla små kortfilmer med nollbudgetar, gjort misslyckanden efter misslyckanden. Har likt många finniga tonåringar gått in med ett självförtroende att jag skulle vara någon ny slags Hitchock, en pubertal pojke som så många unga filmare som inte kunnat skriva ett manus utan att det ska innehålla MINST en pistol och MINST ett mord men gärna fler.
En naturlig process anser jag då vi alla blivit skadade av Amerikans populärvåldsfilm och så var det ju den där Tarantino vågen på 90-talet som startade en våg av talanglös skit både i den riktiga branschen och i amatörvärlden. Unga killar skriver om saker de sätt på tv, saker de aldrig varit i närheten av därför finns det ingen som helt realistisk grund i det dom gör. Det är en imitation av en imitation!
Men när detta lägger sig och man blir ödmjuk nog att inse att filmberättande är något som kräver disciplin och mycket kunskap om klassiskt filmberättande. Att du måste kunna reglerna för att bryta dom och när du lyckas balansera det här med nått personligt det är då det kan börja bli intressant.
Jag är 27 år nu och har investerat i en hyfsat gedigen filmutbildning både framför och bakom kameran, det kan mina CSN skulder på över 200 000 intyga. Jag vill tro att jag har åtminstone nått en semiprofessionell nivå efter 5 år av eftergymnasial utbildning och ett par festivalvinnande filmer och praktiker i bagaget. Min poäng är att det tog tid, pengar och framför allt kunskap att bara nå den nivån.
Vad som får mig att vrida i magen är när personer i min ålder som fått för sig att de vill hålla på med film (utan någon som helst filmutbildning eller vidare erfarenhet) kommer fram till mig och säger, "hej här är jag, jag är skitgrym på film! lets get together and make wonder!"
Jag kommer aldrig hänga ut någon person vid namn på den här bloggen men ett skräckexempel på detta var när jag låg i förproduktion till min förra kortfilm och vart tvungen att plocka in en person på chans via filmcafe. Jag och min medproducent och kollega hade då slitit som djur i flera månader med finansiering och praktiska problem inför inspelning och så kommer denna 20 nånting Skåning med en sådan nästan aggressivt arrogant inställning till hur vi styrde saker och ting.
Manus var ej skrivit efter Hollywoodmodellen sa han och istället för att lyssna in sig på vårat projekt började denna något störda människa prata om sig själv som en blivande visionär som vägrade jobba någon annanstans än i drömfabriken i väst med minst 200 pers i teamet. Han pratade om hur han visste Bruce Willis hemadress för att han hade imdb-pro och att han skulle göra en långfilm för vad han sa va blygsamma 4 miljoner. En episk krigsfilm skriven på engelska då så klart om den sista soldaten. Detta kommer från en fräknig skåning med några infofilmer på sin meritlista. Men shit! han hade ju för fan en egen kran!
Detta är en förvisso extremt men för all del tydligt exempel på varför många unga personer idag börjar göra film. Dom är så kåta i sin egen självbild, i sin egen självprojektion av framgång. Kanske är det ett rop på en uppmärksamhet dom aldrig fick i skolan? men om du bara gör film för dig själv finns det då någon substans i det dom faktiskt försöker berätta?
Jag vill sluta inlägget med att hylla en nyfunnen vän till mig. Han är en 21 årig ung filmare som redan hittat en ödmjukhet och en fin infallsvinkel till att göra film. Denna vän har genom en enorm passion och tålamod skrivit ett långfilmsmanus under mer än ett år, han har finansierat projektet genom Mölndals teaterförening och när jag sa till honom att jag tyckte det var idiotiskt att göra en långfilm så tidigt på denna nivån svara han:
"Jag ser det här projektet som en filmskola. Jag vet att det inte kommer bli något mästerverk men kan jag lära mig mycket på vägen och om jag kan vara öppen för att se vad som funkar och inte funkar så kommer jag aldrig se detta som ett misslyckande"
AMEN BROTHER!
