Det sociala nätverket

THE SOCIAL NETWORK 2010
Regi: David Fincher
Med Jesse Eisenberg, Justin Timberlake mf...


Det här skall sägas är ingen typisk framgångssaga. Den är cynisk, ironisk, tragisk och allt annat än uppmuntrande. Historien om skaparna bakom världs fenomenet Facebook är grundat på svek, stöld och lögner. Hur den socialt inkompetenta datahackern Mark Zuckerberg snor en ide, gör den till sin egen och blir världens yngsta miljardär på kuppen presenteras här i ett rappt tempo med en isig men stundvis mycket rolig dialog givetvis briljant skriven av Aaron Sorkin (Vita Huset).

Jesse Eisenberg är lysande i huvudrollen. Han spelar Zuckerberg som med stor trolighet lidare av Ashbergens syndrom (en lättare form av autism) med en enorm minimaltisk skärpa. Han är monotom, upprepande, saklig och helt oförmögen att läsa mänskliga känslor. Här ligger den största ironin i hela historien, hur en i verkligheten socialt inkompetent kille med bara en riktig vän skapar det största sociala nätverket i hela världen.

Men detta är inget som sker smärtfritt då han på vägen sviker den ända kompis han har spelad av Andrew Garfeild. Det är i deras vänskap den sanna dramatiken i filmen ligger och det är även the Social Networks kärna. Även om hur hela fenomenet skapas med alla datatermer och hur alla ideer som relation status uppstår är mycket underhållande och fascinerande är det den hjärtekross som sker mellan dom som gör ont efter sluttexterna rullat.

Detta är en film om tillgångar, självförverkligande och fula genvägar till framgång, synnerligt en film av sin tid där vi vill komma så högt upp på stegen som möjligt utan att anstränga oss. Men jag tror inte Zuckerberg drivs av girighet som det framstår i filmen. Jag tror han gjorde det bara för att han kunde. Denna autistiska pojke tar aldrig riktigt för sig av framgångarna, han sitter där i sina flipp flopps och sunkiga huvudtröja genom hela filmen och knappar på sin dator. Och när det redan är försent inser han att genom sina besserwisserfasoner har sviket den ända personen som kommit han riktigt nära.

Top 5 klassiska mysrysfilmer inför Halloween

Kände som älskare av skräckfilm att jag bara måste lista mina fem favoriter att rysa och mysa till inför Halloween!

Kriterier: stämningsfulla filmer som ger sköna kalla kårar. Filmer som bara känns så Halloween helt enkelt.

5

SLEEPY HOLLOW
Regi: Tim Burton (1999)

Tim är en mästare på gotiskstämning och krokiga träd och aldrig har det väl varit så påtagligt och visuellt tillandande som när han här tar sig an sagan om den huvudlösa ryttaren. Njut av en som vanligt excentrisk Johnny Depp, en pudervit Christina Ricci och en fullkomligt galen Christoffer Walken som den huvudlösa ryttaren (givetvis under de få scener han har huvudet i behåll). Räkna med dimmiga lövskogar, halloweenpumpor och en å annan galen häxa i en gammal grotta.

4

BRIDE OF FRANKENSTIEN
Regi: John Whale (1935)

Tidernas kanske första skräckkomedi i en av få uppföljare som överglänser originalet. Tidernas mest klassiska filmmonster får sig sin brud i denna briljanta uppvisning i läckra slottsmiljöer och kvick svarthumor. SHE LIVES ENDEED!!!

3

NIGHT OF THE LIVING DEAD
Regi: George A Romero (1968)

En stuga, några överlevande, becksvart mörker och vandrande lik som inte vill annat än att äta dig. Romeros klastrofobiska mardröm om en zombieinvasion är fortfarande en av tidernas mest gastkramande skräckfilmer. Öppningsscenen på en kyrkogård är en tvättäkta klassiker!

2

EVIL DEAD
Regi: Sam Raimi (1982)

Ta Night of the Living Dead, multiplicera den med 10, ersätt zombies med besatta demoner och 50 liter blod så har du kanske en av de mest renodlade skräckfilmer som gjorts. Gammal knakande stuga, gamla rullbandsinspelningar av demonritualer, en dammig källare, motorsågar, levande träd och en stackars Bruce Campell. Kan inte bli mer Halloween än så! Eller?

Jo men visst...

1

HALLOWEEN
Regi: John Carpenter (1978)

Va kan va mer Halloween än filmen med samma titel. Precis, den är så bra som du minns den. Carpenters klassiskt minimalistiska pianoscore, lövdränkta villa områden, kåta tonåringar och ondskan personifierad i Michael Myers. En man, en vit mask, en kökskniv allt fångat i lysande panavision widescreen där the boogeyman kan dyka upp i varje mörk yta.

Sömnlös valuta

Regi: Oliver Stone (2010)
Med Shia LaBeouf, Michael Douglas, Elia Wallach, Frank Langella, JoshBrolin, Susan Surandon mf...



WALLSTREET MONEY NEVER SLEEPS


När Wallstreet kom under det sena 80 talet öppnade Oliver Stone dörren till en ny värld för många. Han definierade Juppikulturen och visade med härlig cynisk ilska hur börsmäklare jagade siffror och aktier i en verklighet där information betydde allt. Han har väntat med uppföljaren, vi har väntat på börshajen som så fint utryckte det "want a freind get a dog"

Gordon Gecko är tillbaka, han är ur fängelse från händelserna i första filmen. Lite äldre, lite visare, lika cynisk och beräknande men med en viss ödmjukhet. Den ödmjukheten ligger i att få träffa hans dotter som han förlorat all kontakt med. In kommer Jake (LeaBouf) en ung hungrig Wallstreetkille som vill gifta sig med dennes dotter. Han ser Gecko på en föreläsning och de två inleder en vänskap/byteshandel med varandra. Jake vill sänka stor jätten Bretton James som genom falsk ryktesspridning drivit Jakes mentor spelad av Frank Langela bankrutt och där med till självmord. Gecko vill komma närmare sin dotter genom Jake. Där av byteshandeln.

Gecko drar upp skjortärmen och tar på sig mentor rollen och lär Jake spelets alla fula regler dock med en viss dold agenda givetvis.

Varför Stone väntat stor nu rätt klart. Efter världens finanskris känns det högaktuellt att återbesöka finansvärlden. Stone gör detta med en säker hand. Filmen har en genomtänkt visuell berättar teknik där diagram ritas upp längs New York skrapornas sky line på ett mycket genomtänkt sätt. Imponerande kameraarbete där vi flyger fram mellan höghusen, splitscreens och läcker framfört grafisk statistik och siffror bombarderar skärmen till energisk klippning. So far so good...

Birolls listan är gedigen med vetaren som Langela och en härligt fräsande Elia Wallach (Den fule i den onde den gode den fule) och även en trevlig cameo av Charlie Sheen som Bud Fox (huvudkaraktären i den första filmen). Skall i ärlighetens namn säga att Shia klarar sig bättre än vad Charlie gjorde med att bära huvudrollen. Som Oliver uttryckt i sitt kommentatorspår till första Wallstreet så hade Sheen stora hybrissyndromet genom framgångarna med förra samarbetet (Plutonen). Han knullade, söp och tog inte sitt jobb som leading man fullt så allvarligt helt enkelt och jag tycker det syns i hans lite väl anonyma insats. Shia LaBeouf därimot är redan ett proffs som leverar både känslighet och girig hunger i huvudrollen.

Men detta är Douglas show, make no misktake about it. Detta är hans paradroll och han är inte på nått sätt sämre denna gång. Det är en njutning att se han kläcka ur sig repliker som "Idealism kills every deal" och "It's not about the money - It's about the game". Douglas har en fantastisk mörk stämma i sin röst, han leker med orden, det är rytmen han säger dom i. Han är även mer sårbar denna gång, fängelsestraffet, dotterns utfrysning, detta ger nya lager en bild av Gecko som fadern kontra affärsmannen.

Detta är en förvånansvärt bra uppföljare i en tid då bra uppföljare mest ingår i trilogier. Den smörar lite väl mot slutet med familjtema och saknar den där riktiga iskalla ilskan från första filmen. Den bits inte utan morrar mer men Wallstreet Money Never Sleeps är värd dina pigga slantar en kall höstkväll i denna underbara kapitaliska västvärld.

Tidernas mest överskattade filmer

Nu är sågen framme igen, denna gång är det dags att såga den chokladälskade tokstollen som sprang rakt in i så många hoppfulla drömmares hjärtan världen över.

PLATS 4

FORREST GUMP (eller de naivas favoritfilm)


IMDB SNITT: 8.6 (36e plats top 250)
6 Oscars inkl. Bästa film, manliga skådespelare, regi och manus!


My moma told me life is like a box of sentimental crap that comes true. All you have to do is to follow you heart. Good for me beacuse I am slow minded...



En fjäder flygger genom luften, redan här är smörmusiken igång likt en barnslig vaggvisa som gungar fjädern symboliskt i luften. Detta är ödet i symbol av en fjäder, den landar på våran älskade idiots knä. Fåååreest Guuump sitter på en träbänk och här börjar våran lätt efterblivne berättare öppna sitt stora sentimentala hjärta för främmande människor som gör han sällskap. Det är en berättelse som börjar i södern och tar oss via Elvis, Vietnamn, JFK, Ping Pong VM i Kina och en hel del andra historiska händelser.

Det visar sig snabbt att det har gått väldigt bra för Forest, allt han har behövt göra är att följa sitt hjärta och på den vägen blivit krigshjälte, idrottsman och framgångsrik affärsman. Vänta lite, måste bara hämta en servett, tårarna börjar rinna här...uh, vet inte vad som kommer över mig.

Ok, slutbölat! Forrest Gump är en översentimental solskenssaga som dröp ner som ett ton av flygande fjädrar i populärkulturen 1994! "Run Forrest run" och "My mama told me life is lika a box of chockleeets" har jagat oss i 16 år nu! Ok att filmen är ett teknisk hantverk av högklass och ja, Robert Zemeckis vet hur man berättar en klassisk historia med väldigt säker hand men detta är fortfarande filmen som rånade 90-talets originellaste film Pulp Fiction på alla de tunga på Oscarsgalan. Ett bra exempel på att säkra kort (eller ska vi säga praliner) går först.

För Forrest Gump är som en stor söt pralin fylld av önsketänkande! Att följa sitt hjärta och våga drömma. Inte konstigt att så många människor som inte kan finna de svar de söker i det verkliga livet älskar och vänder sig till den här filmen. För vad är filmens budskap egentligen, ja vad är det Tom Hanks försöker säga till oss på sin Oscars belönade släpiga sydstats dialekt. Jo att så länge du följer ditt hjärta, tror gott om människor likt ett barn, litar på ditt land och din regering så kommer allt gå bra!

Min käre kamrat Joel(läs hans blogg Deny Everything http://jodokast.wordpress.com/)sa en gång att det här skulle kunna vart en mycket bättre film om det visade sig att våran käre idiot var en mytoman och att allt han berättat för våra naiva lyssnare i hela filmen är ett ända långt hopkok av skrönor! Tänk er det gott folk, plösligt skulle vi ha en sylvass satir om en drömbild av stora Amerikanska händelser berättad av byns original.

Istället har vi en perfekt Amerikansk rekryterings och hjärntvättsfilm om att våga tro på de högre makterna! Gud och fosterland.

Inland Empire

Har precis tagit mig igenom nästan 3 timmar av David Lynch senaste mardröm och mitt intryck är:



?????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????? ???? ???????????????? ?????????????????????????????????????????????????? ?????????? ? ?????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????

???????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????

???????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????.

Tack Mr Lynch, jag kommer aldrig mer vilja se någon av dina framtida produktioner.

Tidernas mest överskattade filmer

Ja, nu är det äntligen dags. Som jag hållit på detta men nu kan jag inte hålla mig längre. Det är äntligen dags för sågen att åka fram för att granska några av de mest orättvist hyllade och publikkära filmerna genom alla tider.

Filmer som lyckas på nått sätt passera kritik och kvalitets barriärer och nästlat sig in bland Oscarsgalor och publikhjärtan. Fasad mästerverk, kamouflerade b-filmer i a-förpackning. Det är dessa filmer som för fram hatkärleken i eran älskade bloggare. Dags att börja hata med passion!

först ut är:

5e plats:

The Boondock Saints (eller dömjönsarnas favoritfilm)
prod år 1999, imdb snitt: 7.8




Oh yea! Smoking after just killed somebody! Soo coool!

Denna spya till film kom i de sista efterdyningarna av den populärkulturella våg som 90 talets favorit cooling Quentin Tarantino skapade. På 90 talet ville alla göra film som Mr T. Coola kriminella karaktärer som säger coola nonsens grejer och spontan dödar folk till höger och vänster till ett coolt soundtrack. Guy Ritchie lyckades riktigt bra året innan med Lock Stock and Two Smoking Barrels (1998)som åtminstone hade en personlig finess.

Men så slog den här överskattade kalkonen ner från ingenstans. Boondock Saint slog en puls med så många jönsar, idioter och okunnigt folk som tog denna sanslöst osannolika historia till sitt hjärta.

Ploten: Två Irländska tvilling bröder tror att de är sända från gud att rensa bland kriminellt avskum för att de släpps fri från ett tidigare fall där de mördat en maffiaboss. Willem Defoe spelar ett hårdhomo till FBI agent som är dom hack i häl. Där i mellan då? en massa coola ordväxlingar, porraktören Ron Jeremy drar ett rasistiskt skämt i en sleazy cameoroll(ja ni läste rätt), en katt skjuts mot en väg av misstag (coolt va? precis som när Travolta skjuter "Marvin in the face" höhöhö) och Dafoe går loss i ett groteskt överspel när han skjuter kulor till höger och vänster.

Domen: Det här är filmen för folk som har ett IQ lägre en sin skostorlek bara älskar. Så många nötter som kommit fram till mig och sagt "jasså så du älskar film? då måste du se The Boondock Saints! det är den bästa filmen som gjorts!". Har du en låg utbildning och kommer från en enklare arbetareklass så är det stor chans att detta är din favorulle. Om jag kunde fått en femma för varje gång jag hört detta skulle jag ha råd att helgonförklara mig själv! Och jag är ändå en arbetarklasskille myself. The GRUSELLINI SAINTS! Niklas helgonförklarar sig själv och går sedan runt och skjuter dumjönsar , det skulle bli en rulle det!

(Glömde jag nämna, det finns en uppföljare till den här skiten också)



TO BE CONTINUED...

Drömhypen

INCEPTION

Regi: Christopher Nolan
Med: Leonardo Di Caprio, Ellen Page, Joseph Gordon Lewis mf...
Prod år: 2010



Det var längesedan jag såg en hype kring en film växa så snabbt som med sommarens storfilm Inception. 9.2 i snitt på IMDB placerar den direkt in på 3e plats och petar ner Gudfadern del 2 på top 250 listan!!! Den har hyllats av såväl kritiker och publik som storslagen schi-fi och jämförs både med 2001 och Blade Runner.

En sådan syllsynt block bluster som både tilltalar intellektet med sina komplexa drömnivåer och samtidigt är underhållande action. Håller jag med om detta efter själv är frågan?

Nja, knappast. Grund iden är egentligen enkel, bara väldigt komplicerat berättad. Leo och hans gäng med vetenskapsmän har uppfunnit en teknik att sammankoppla sig med andras drömmar där de kan gå in i en persons undermedvetna och plantera en ide eller stjäla hemlig information. Detta kallar de för Inception.

De använder sig av så kallade designers som rekonstruerar drömvärldar och där ifrån börjar skapa olika drömnivåer i samma dröm (hänger ni med än så länge?) så när vårat gäng hjältar ska sno och plantera en ide i en kapitalistisk ung herre spelad av den alltid karismatiskt coole Cilian Murphy börjar de röra sig mellan drömmen i drömmen i drömmen.

Plösligt är man i drömmen i drömmen i den persons undermedvetna, eller vad det den andres dröm? hmm... Nolan berättar detta i långa pretto utlägg om olika drömregler i ett rasande tempo vilket funkade bra i The Dark Knight men här blir det bara äggröra. Var enda scen, dialog som action, ja hela filmen är klippt som en biotrailer där allt är rakt på sak med upphöjd musik. Precis som i den överlägsna Shutter Island spelar här Leo en besatt yrkes man som förföljs av sina drömmar om en bortgången hustru. Två nästan identiska roller på under samma år bara att han i denna film inte alls har den tyngden.

Det som är bra då? Stilistiskt är det en mycket säker film och många gånger känns den som en tight agentfilm. Nolan har själv sagt att James Bond är en stor förebild och det är nästan så att man börjat drömma om en Nolan regisserad en bondrulle när Leo springer runt i exotiska miljöer världen över för att samla sina experter. Sen har casten en fantastisk kemi tillsammans där Joseph Gordon Lewis används perfekt för sin komiska timing han lärt sig genom år av medverkan i sitcomen Tredje klotet från solen. Ken Watanabe är också ett underbart komplement till gänget och självklart är Leo aldrig mindre än bra i nått han gör.

Detta är också den film som känns närmast som ett tv-spel många gånger där varje drömnivå är level med fienden som strömmar från höger och vänster och där ingen kan dö på riktigt för det är ju bara en dröm. Detta tar samtidigt bort udden av spänningen för att det dödar den verkliga faran. samma symtom som Matrix uppföljarna hade. Men det är häftigt att en film kan ge känslan och glädjen av ett riktigt bra spel något en film som verkligen vart baserad på ett spel inte har luckas med tidigare.

Inception är fantastisk paketerad yta om inte annat. Ett luftslott av upplåsta idéer. En intelligent fasad som många kommer finna tänkvärd och komplex. Tyvärr är i mina ögon inte krångligt berättande samma som en smart film. Men allt går ju så undan är och så fasansfullt snyggt och läckert och hinner man uppfatta häften så måste man ju känna sig duktig. Precis som en riktigt läcker biotrailer fast utdragen till två och en halv timma fullmatad med små fragment som får dig att tro att du kan se den stora bilden.

Ta en valium och njut, själv drömmer jag vidare om den smarta sommarblockbustern.

En hyllning till den ultimata rymdserien

Jag gillar inte Star Trek och andra sci-fi spektakel där folk går runt i tighta pjamas och snackar om galaxfart och fel på beamern.

Men det finns en rymdserie som faktiskt vågar ta ut svängarna att vara både komplex, realistisk och karaktärsdriven. Battlestar Galactica är den serien rakt igenom utan att vara skitnödig. Storyn är enkel men serien kommer aldrig med enkla lösningar.

Historien handlar om den slitne amiralen William Adama spelad av en sammanbiten men mycket karismatisk Edward James Olmos och hans besättning på stridsrymdskeppet Galactica. Tillsammans med resterna av vad som återstår av mänskligheten flyr de undan de så kallade Cylonerna som är som vi fast mekaniska. Cylonerna har nästan utplånat allt vad mänskligheten heter och under de fyra säsonger som serien löper får vi följa en desperat jakt på överlevnad i hopp om liv någonstans.

Skaparna lyckas beröra teman som religion, politik, media, krig, och filosofi. Karaktärerna är många gånger lika svaga som de är starka och serien undviker inte ämnen som sex, alkoholism eller rasism. Det gör det inte lättare att Cylonerna trots att de är maskiner många gånger är nästan mer mänskliga än många av de mänskliga karaktärerna. Bara som en sådan sak att presidenten är en kvinna döende i cancer ständigt kämpandes mot tvivel från det folk hon leder och sin egen rädsla för döden. Ingen karaktär i den här serien har det direkt lätt och avsnitten rör sig ofta i moraliska gråzoner.

Lägg där till en skitig militärisk look där Galactica är en skitig best i rymden med klastrofobiska gånger och bryggor så har du nästan en Das Boot i den 4e galaxen.

Detta är en genomtänkt och välproducerad serie med många fina rollprestationer i 4 fantastiska säsonger. Detta är SCI-FI när det är som bäst

SO SAY WE ALL!!!

Djävulen bär filmkamera

Det är en sak som stört mig det senaste och det är hur både recensenter och privatpersoner blandar in privatliv och moraliska handlingar i förhållandet till vissa regissörers filmer.

Det är debatten kring Roman Polanski och hans sexbrott som hände för över 30 års sedan som jag syftar på i synnerlighet nu under den sista tiden då han till slut har statts i husarrest. Men vad har detta med kvalitén på hans filmer att göra?

Jag såg hans senaste The Ghost Writer för några veckor sedan och kom ut ur biografen med ett fånigt leende på läpparna. Här var en film skapad i den gamla filmskolan, spänning så skickligt och elegant stegrat av en regissör med absolut fingertopps känsla.

Och vad gör recensenterna? en av Cinemas recensenter öppna sin recension med texten "för 30 år sedan hade Roman Polanski sex med ett barn, vi återkommer till det senare". På det fortätter han att bedöma filmen som han förvisso berömmer men detta är ju en direkt kastrering av Polanski och all god kritik nedvärderas innan den ens skrivits. Många recensenter har dragit direkta paralleller till Brosnans karaktär i filmen som sätts i husarrest och jämför det med Polanskis egna arrest men filmen är ju gjord innan detta skedde i verkligheten.

De kanske menar att han undermedvetet har skrivit in det i handlingen för att han känner sig moraliskt skyldig och låter det utlöpa i karaktärerna. Men det är en moralisk häxjakt och inget annat. Polanski är en pedofil privat och därför kan vi inte ha mage att hylla hans filmer utan reservation.

Min poäng är att en bra film är en bra film. Så många som hatar Woody Allens filmer för att han privat gifte sig med sin adoptivdotter. Men går det verkligen att förneka mästerverk som Annie Hall, Manhattan eller Hanna och hennes systrar?

Går det att förneka att Leni Riefenstahl var en tekniskt briljant dokumentärfilmare långt före sin tid för att hon gjorde film för Nazisterna? Hennes filmer har till och med inspirerat populärkulturella filmer som Star Wars (1977) bildruta för bildruta i sista scenen! är Geroge Lucas då en moraliskt tvivelaktig filmskapare för att han lånar från en Nazistsympatisör?

Är moral och artistisk kompetens samma sak? I Sverige är det tydligen omöjligt att hålla dessa två saker isär. Moraliskt pekpinneland som vi bor i tros allt.

The Amateur with the moving camera...

Jag kommer vrida upp värmen på den här bloggen. Det är dags att bli lite personligare, lite mer aggressiv, skriva lite mer om saker som berör och irriterar mig. En varning utfärdas till alla de glada amatörfilmare där ute med en självbild som inte stämmer överens med eran erfarenhet. Ni kan sluta läsa nu för detta inlägget är en känga till er...

Jag har personligen varit en glad amatörfilmare i många år, började göra kortfilm när jag var 15 bast och har sedan dess slitit mig till och producerat många usla små kortfilmer med nollbudgetar, gjort misslyckanden efter misslyckanden. Har likt många finniga tonåringar gått in med ett självförtroende att jag skulle vara någon ny slags Hitchock, en pubertal pojke som så många unga filmare som inte kunnat skriva ett manus utan att det ska innehålla MINST en pistol och MINST ett mord men gärna fler.

En naturlig process anser jag då vi alla blivit skadade av Amerikans populärvåldsfilm och så var det ju den där Tarantino vågen på 90-talet som startade en våg av talanglös skit både i den riktiga branschen och i amatörvärlden. Unga killar skriver om saker de sätt på tv, saker de aldrig varit i närheten av därför finns det ingen som helt realistisk grund i det dom gör. Det är en imitation av en imitation!

Men när detta lägger sig och man blir ödmjuk nog att inse att filmberättande är något som kräver disciplin och mycket kunskap om klassiskt filmberättande. Att du måste kunna reglerna för att bryta dom och när du lyckas balansera det här med nått personligt det är då det kan börja bli intressant.

Jag är 27 år nu och har investerat i en hyfsat gedigen filmutbildning både framför och bakom kameran, det kan mina CSN skulder på över 200 000 intyga. Jag vill tro att jag har åtminstone nått en semiprofessionell nivå efter 5 år av eftergymnasial utbildning och ett par festivalvinnande filmer och praktiker i bagaget. Min poäng är att det tog tid, pengar och framför allt kunskap att bara nå den nivån.

Vad som får mig att vrida i magen är när personer i min ålder som fått för sig att de vill hålla på med film (utan någon som helst filmutbildning eller vidare erfarenhet) kommer fram till mig och säger, "hej här är jag, jag är skitgrym på film! lets get together and make wonder!"

Jag kommer aldrig hänga ut någon person vid namn på den här bloggen men ett skräckexempel på detta var när jag låg i förproduktion till min förra kortfilm och vart tvungen att plocka in en person på chans via filmcafe. Jag och min medproducent och kollega hade då slitit som djur i flera månader med finansiering och praktiska problem inför inspelning och så kommer denna 20 nånting Skåning med en sådan nästan aggressivt arrogant inställning till hur vi styrde saker och ting.

Manus var ej skrivit efter Hollywoodmodellen sa han och istället för att lyssna in sig på vårat projekt började denna något störda människa prata om sig själv som en blivande visionär som vägrade jobba någon annanstans än i drömfabriken i väst med minst 200 pers i teamet. Han pratade om hur han visste Bruce Willis hemadress för att han hade imdb-pro och att han skulle göra en långfilm för vad han sa va blygsamma 4 miljoner. En episk krigsfilm skriven på engelska då så klart om den sista soldaten. Detta kommer från en fräknig skåning med några infofilmer på sin meritlista. Men shit! han hade ju för fan en egen kran!

Detta är en förvisso extremt men för all del tydligt exempel på varför många unga personer idag börjar göra film. Dom är så kåta i sin egen självbild, i sin egen självprojektion av framgång. Kanske är det ett rop på en uppmärksamhet dom aldrig fick i skolan? men om du bara gör film för dig själv finns det då någon substans i det dom faktiskt försöker berätta?

Jag vill sluta inlägget med att hylla en nyfunnen vän till mig. Han är en 21 årig ung filmare som redan hittat en ödmjukhet och en fin infallsvinkel till att göra film. Denna vän har genom en enorm passion och tålamod skrivit ett långfilmsmanus under mer än ett år, han har finansierat projektet genom Mölndals teaterförening och när jag sa till honom att jag tyckte det var idiotiskt att göra en långfilm så tidigt på denna nivån svara han:

"Jag ser det här projektet som en filmskola. Jag vet att det inte kommer bli något mästerverk men kan jag lära mig mycket på vägen och om jag kan vara öppen för att se vad som funkar och inte funkar så kommer jag aldrig se detta som ett misslyckande"

AMEN BROTHER!

Matt i den gröna Zonen

GREEN ZONE
Regi: Paul Greengrass
Med: Matt Damon, Greg Kinnear, Brendan Glesson mf...
Prod år 2009




Paul Greengrass är en otroligt intelligent och kompetent filmskapare mycket tack vara hans förmåga att pendla mellan histroiskt dramafilmer (Bloody Sunday, United 93) och halsbrytande underhållnings action (Bourne Supremacy, Bourne Ultimatum). Hans bakgrund i dokumentärfilm gör att han skicklig på bägge de typerna av filmer utan att kompromissa med närvaron och känslan av realism. Det finns en dokumentär nerv i hans sätt att regissera, ett nästan organiskt liv i hans sätt att fota och klippa sina sekvenser.

I Green Zone blandar Greengrass för första gången dessa två världar där en historisk händelse (USA´s okuppering av Irak 2003) blir spelplan för en actiondriven påhittad historia där officieraren Miller (Matt Damon) får spår på Saddams närmaste general Al Rawi. I en hisnande katt och råtta lek blandas här högoktanig militärisk action med politiskt spel där USA:s regerings agenda i Irak ständigt frågesätts.

Likt nästan alla tidigare Irakfilmer producerade från drömfabriken i väst är det en kritiskt ställande film till okupationen bara att den här filmen känns väldigt sen. Detta känns inte järvt längre, det är dock som vanligt med Greengrass väldigt trovärdigt presenterat. Hela återskapningen av inre Baghdad är mästerligt fotat av fotografen till The Hurt Locker och är en skarp kontrast till den nästan turistvänliga gröna zonen där jänkare politiker och journalister dricker drinkar vid polen.

Detta är en solid film som funkar både som underhållning och som en politiskthriller. Där i mot är Green Zone så tight klippt, har en sådan våldsamt högt tempo att de mänskliga aspekterna av vad irakierna går igenom bara klipps förbi i förbifarten. Detta är en actionfilm som inte är så smart som den försöker vara, men oroa dig inte... här finns så mycket explosioner och skottlossningar och jakter att du kommer ändå inte hinna tänka efter.

Månadens DOLDA GEM

NICK OF TIME
Regi: John Badham
Cast: Johnny Depp, Christopher Walken, Roma Maffia, Charles S Dutton mf…
Prod år 1996





Följande händelse inträffar I realtid mellan 11.00 till 12.30 under guvernör Eleanor Grants valtåg. Nej det är inte introduceringen till tv-fenomenet 24 första säsong med en viss Kiefer Sutherland som den brutala agenten Jack Bauer i kampen att rädda president kandidat David Palmer. Det är där i mot den film som med stor sannårlighet legat som stor inspiration bakom den betydligt mer kändare serien. Handlingen är snarlik med Bauers första äventyr. Låts oss jämföra. Vi har Jonny Depp i rollen som mäklaren och småbarns pappan Mr Watson.

På väg till sin frus begravning tas hans 6 åriga dotter till gisslan av två yrkeskriminella sociopater bländande spelat av Roma Maffia och Christopher Walken. Utpressningen, döda guvernören inom en timme eller din dotter dör. Över till 24, Jack Bauer är en utbränd agent vars dotter kidnappas av en högt uppsatt kriminell liga. Utpressningen, döda president kandidaten David Palmer inom x antal timmar eller din dotter dör.

Samma gisslan situation, samma grundpremiss, båda utspelar sig i realtid. Båda är snabbpulserande, halsbrytande thrillers som bygger på spänning och åter spänning och det är därmed min plikt att belysa inte bara 90 talets mest förbisedda thriller utan även den film som lagt grunden för 2000 talets bästa tv-serie. För en gång skull får vi se Johnny Depp som en normal person som bara råkar hamna i en ovanlig situation. En skön fläkt från en skådis som begränsat sig alltför mycket till excentriska kufkaraktärer.

Men det är Christopher Walken som snor showen i en av de mest underhållande skurkrollerna i modern tid är han med sin gulblekta hy, bakåtslickade pomadafrisyr och plockade mustasch som övervakaren från helvetet. Han ser allt, dyker upp precis hela tiden och påminner konstant Mr Watson om vad som händer hans dotter om inte uppdraget utförs. I filmens bästa scen äter han aptitretare och drar en lugn och sansad monolog om att han gör sås av dottern om inte våran hjälte ökar takten.

Det är just Walkens pendling mellan det lugna sansade spelet och det psykotiska frenetiska överspelet som gör hans karaktär så dynamisk. Han tar stolthet i sitt yrke och ser det nästan som en faderlig uppgift att göra Depps karaktär till en mördare. Där har du en relation mellan hjälte och skurk man inte ser ofta.

Scorsese goes mental!

SHUTTER ISLAND
REGI: MARTIN SCORSESE, PROD ÅR 2009
I ROLLERNA: LEONARDO DICAPRIO, MARK RUFFALO, MAX VON SYDOW, BEN KINGSLEY MF...


Amerikas kanske bästa levande regissör är tillbaka och som vi väntat. Shutter Island skulle släppts i Oktober från början men drogs ut i klipp processen och försenades till Berlins filmfestival men nu är väntan över.

Baserad på den storsäljande romanen Patient 67 tar sig här Scorsese in på ett nytt område i en häftig blandning av psykologisk skräck och gotisk filmnoir. Direkt från start slås vi av en stämning av psykisk obalans när vi introduceras till Bostonkommisarien Teddy (DiCaprio) som redan i första scenen är så sjösjuk att han nästan spyr ut inälvorna. Året är 1954 och vi är på en gammalfärja utanför Bostons blåsiga kust.. Teddy skall reda ut ett mystisk försvinnande av en mentalpatient på den gamla fortön Shutter Island där amerikas farligaste mentalpatienter behandlas.

Vi ser den klippiga karga ön skymta i den dimmiga horisonten. Tillsammans med sin kollega Chuck (Raffalo) tar sig Teddy an ett mysterium som går djupare och djupare in i Teddys egna psyke. Mycket mer än så vill jag inte avslöja av handlingen i risk av att döda spänningen. Det som slår mig mest med Shutter Island är den gastkramande stämning och miljö Scorsese lyckas bygga upp med enormt säker hand.

Allt från de gamla portarna till sjukhuset, till den mossiga kyrkogården ute i skogen till den mystiska fyren och alla de gamla cellerna bland mörka korridorer ger rysningar av välbehag för alla som uppskattar gotik. Med de mardrömmar som hemsöker Teddy skapar Scorsese psykologisk surrealism vi aldrig sätt i någon av hans tidiga verk. DiCaprio spelar rollen med en enorm bräcklighet och paranoia och ju längre filmen fortgår desto mer visar det sig att även han har dolda motiv.

Älskare av Edgar Allen Poe och gamla hederliga mysterier kommer få sitt lystmäte med Shutter Island men det är mycket mer en rak thriller. Det finns ett rejält psykologiskt djup här, en överraskning som drar mattan under fötterna på publiken och ändrar alla förutsättningar. Detta är galenskap ni inte får missa.

Vägen till helvetet

THE ROAD

Jag hade fått upp höga förväntningar. En postapokalyptisk historia med en far och son relation i centrum byggd på en bok av den poetiska författaren av No Country For Old Men och med Viggo Mortensen i rollen som fadern. Va kunde gå fel?

Genom grådaskiga motorvägar, förfallna städer och döende skogar återskapas här en värld utan hopp driven av den sista desperationen som finns kvar hos människan. I tidiga scener ser vi Viggo lära sin son hur man begår självmord genom att skjuta skallen av sig. Så fin är denna värld som målas upp, så glad och munter är denna film! så fylld av hopp!

The Road är sällsynt välgjord i sin återskapning av en döende värld men filmen spelar bara en ton och var beredda på att den tonen är dyster. Detta är en ända lång resa i misär mycket till tonerna av en hostande, slemmande Viggo Mortensen som lägger ljudspåret i en härlig slemkaka av harklande. Jag kunde se tre scener av hopp i filmen... 1: de hittar en Colaburk, 2: de hittar ett matfråd och 3: De ser färger i en regnbåge vid botten av ett vattenfall.

När den bisarrt hoppfulla pojken vänder sig om till sin fader och säger "look dad colors" kan jag inte låta bli att tänka att det är fotografens fel att filmen saknar färger i denna tintade gråa mardröm till film och att alla som någon gång varit i den lilla västkusthålan Uddevalla vet precis hur grå världen kan se ut.

The Road är ungefär en lika trevlig upplevelse att se som att själv gå med lugninflammation genom ett regnigt industriområde en riktigt jävlig höst dag.

A Serious Jew

De hyllade bröderna Coen är tillbaka med ytterligare en snedträff efter den halvroliga kuf -komedin Burn After Reading. Denna gång är det en av de mest inriktade målgrupper jag nånsin sätt produceras för publik.

Visst är man van med tonårsfilmer, PG13 action, ja även romantiska dramer för kvinnor i klimakteriet men i Joel och Ethans senaste film A Serious Man är målgruppen helt och hållet amerikanskfödda judar. Vilket i och för sig över halva Hollywoods producenter/manusförfattare består av och de lär säkert tycka att detta är en seriöst rolig komedi.

Det är just det som är problemet med A Serious Man, den lämnar all annan publik som inte har en enorm kunskap om den judiska religionen och traditionen totalt utanför. Historien om en lärares våndor om att leva rättfärdigt enligt den judiska läran kontra den lockelse han känner i det nyare friare Amerika känns för intern och sluten.

Här finns så mycket judiska ordspråk, ramsor, slangord att så mycket av den subtila humor bara rinner förbi. Det är synd för det känns som jag inte gjort läxan innan jag satte mig ner och kolla på den här filmen. Men frågan är, skulle jag behövt gjort det från första början? eller är detta inte en film gjord för mig alls?

Jag vill ändå säga mazel tov till bröderna som plockat 2 tunga nomineringar med denna film i bästa film och bästa manus. Jag tror dock att det har mer med att göra med efterskalvet av deras briljanta No Country For Old Men än denna film i sig. Tiden får avgöra.

Månadens DOLDA GEM

Avlyssningen
Regi: Francis Ford Coppola
I rollerna: Gene Hackman, John Cazale, Harrison Ford, Robert Duvall mf… Prod år: 1974, Paramount Pictures

Detta är den film som Coppola gjorde mellan de två första legendariska Gudfadern filmerna. Avlyssningen är enligt honom själv den typen av film han ville göra tillskillnad från sagan om familjen Corleone som han hävdar var mer av ett beställningsjobb. Att vara en mellanfilm till sådana två jättar i populärkulturen har gjort att denna lilla paranoia thriller lätt har hamnat i glömska över åren.

Men låt oss avlyssna denna lilla klassiker och titta närmare. För det är just det buggexperten Harry Caul (Hackman) gör när han får i uppdrag att avlyssna ett ungt par. Coppola tolkar här en egen version av Antonionis klassiker Blow Up som innefattade en fotograf som upptäcker en mordkomplott genom ett fotografi. Här upptäcker Harry samma sak genom en ljudinspelning. Hans kollega, utmärkt spelad av den underskattade John Cazale börjar oroa sig för Harrys allt mera noggranna besatthet av sitt arbete. Det här är en film som ger en detaljerad inblick i konsten av buggning och avlyssnings teknik. Det är en fascinerande skildring om intrång på den privata sfären.

Det är här filmens moraliska konflikt introduceras i Harrys personlighet. Han är en noggrann, perfektionistisk yrkesman som är väldigt mån om sitt eget privatliv. Paradoxen är att hans yrke innefattar just intrång på folks privatliv. Och när han nu misstänker ett mord i planering börjar hans samvete att fräta som syra i hans huvud. Avlyssningen är en långsamt krypande thriller där varje ny scen går längre och längre in i en ensam människas liv. Gene Hackman känd oftast för sitt frenetiska och intensiva spel vänder här alla kort och spelar här istället en av de mest inåtvända karaktärer man kan tänkas se.

Det är en sällan skådad skicklig prestation i lågmäld agering som in i minsta detalj visar vilken fullblodad karaktärsskådespelare Hackman är. Harry Caul är så hemlighetsfull och försiktig att han knappt vågar nämna sin födelsedag för sin egen flickvän. I en av filmens bästa scener utfrågar han hyresvärlden om hur hon kunde lämna födelsedagsblommor inne i hans lägenhet utan nyckel. När vi precis innan sätt hur många lås Harry har på dörren blir det nästan plågsamt komiskt. Coppola vet att det är just detta som är filmens styrka. Avlyssningen är något så ovanligt som en thriller där mordplåten är sekundär.

Det är en fascinerande nästan klaustrofobisk karaktärsstudie om en rädd tunnhårig liten buggningsexpert vid namn Harry Caul. Och det är inte lösningen på mordgåtan som kommer få dig att ligga sömnlös. Det är Harry sittandes för sig själv i sin lägenhet spelandes på en saxofon i all sin ensamhet.

Bruno å du mästare av skit!

Det finns en italiensk b-filmkung som aldrig slutade göra härlig italiensk ost. Folk pratar om Owe Boll som någon slags oslagbar mästare när det kommer till usel film. De har aldrig sätt en film som Robowar och de har definitivt aldrig hört namnet Bruno Mattei.

Det har jag, och dubbelt upp dessutom när jag igår kväll såg den makalösa ripoffen på Rovdjuret i Brunos Robowar från 1988. En "men on a mission" kalkon innehållande en robot som låter som en digitaliserad Scatman och som skjuter laserstrålar feta som falukorvar. Esemblen soldater innefattar hårda skådisar som Romano Puppo (sug på det namnet)! Action, djungel och vietnamnflashbacks! ja det är en film som har det mesta för en älskare av b-film...

Mr.Mattei var ökänd för att snå rakt av från kända filmer. Han hann till och med göra en Terminator 2 året innan James Cameron. Den utspelar sig i ett radioaktivt Venedig och är för det mesta inspelad i en gammal plåtfabrik dränkt i röda spotslights. Andra kända verk är Jaws V, Rats och Zombie 3.

Bruno Mattei dog 2007 men hans skit lever vidare likt så kallade flytare som vägrar spolas ner hur många gånger du än spolar! HAIL TO THE KING OF SHIT!

Anarki från en motorcykel

Förra året kom en serie från ingenstans som tog en med storm. Jag pratar om den stenhårda serien Sons of Anarchy där vi får följa affärerna, morden och intrigerna innefrån en kriminell MCliga som kan inprincip mäta sig med låt oss säga Hells Angels.

Likt Sopranos får vi följa en hårt kriminell huvudkaraktär som precis balancerar mellan rätt och fel men som ändå har en stark moral i en värld där moral knappt existerar. Serien är kryddad med starka birolls aktörer som Ron Pearlman (Hellboy) och Katey Segal (Peggy i Våra värsta år) till tonerna av ett suveränt rockigt soundtrack.

Det är brutalt, gripande och spännande och eftersom jag börjat se säsong 2 nu och ser att fortfarande har inte denna serie ens nått 5 röster på http://www.imdb.com/ (världens största filmdatabas) så måste jag bara uppmana folk att se de anarkistiska sönerna och börja rösta så att den kan få ett snittbetyg.

"Riding to this world all alone"

Månadens DOLDA GEM

Fågelskrämman

Regi: Jerry Schatzberg,

I rollerna: Gene Hackman, Al Pacino mf…

Prod år 1973, Warner Bros

Allt börjar på en landsväg mitt ute i ingenstans. Här träffas de två luffarna Max (Hackman) och Lionel (Pacino) av en ren slump. Detta blir inledningen till en av de finaste vänskapsskildringarna som fångas på film mellan två män. Fågelskrämman är en film sällan nämnd i varken Hackman eller Pacinos imponerande filmkanon, detta trots att den vann Guldpalmen på Cannes 1973. De båda var nytända stjärnor vid den här tiden. Hackman med en huvudrolls Oscar i bagaget för French Connection och Al Pacino nybliven superstjärna med sin birolls nominering för Gudfadern året innan.

Två av sin generations intensivaste och mest intressanta skådespelare förs här samman i ett samspel skrivet i filmhimlen. För det är just det som är hjärtat i Fågelskrämman, skådespeleri i dess renaste form. Och med Hackman och Pacino framför kameran förlåter man snabbt den simpla handlingen om Max och Lionels enkla drömmar att starta en egen biltvätt.

Det blir en resa genom ett Amerika bestående av små landsvägar, skitiga barer och nedlagda industri områden. Max är den alkoholiserade bråkstaken ständigt hamnades i trubbel. Han fryser konstant och klär sig i så mycket kläder han bara kan. Dessutom sover han med sin högra sko under kudden. Lionel där i mot är en sprallig clown som ständigt försöker vinna folks hjärta med sin humor. Precis landstigen efter många år på sjön är han tillbaks på land för att konfrontera sin före detta fru och det födda barn han aldrig träffat.

Det är just Lionels svaghet eller styrka att slippa konflikter genom att kunna få folk att skratta som blir hans stora lärdom till Max. Få folk att skratta och de kommer att älskar dig, något som tillslut växer på den bråkstakiga Max. Men för Lionel har det varit ett medel för att undvika sina personliga konflikter. Detta spelar Pacino med en enorm känslighet och melankoli. Trots sina komiska utspel finns där alltid ett allvar och en känsla av skuld i hans leende.

Hackman känd för sina energiska rolltolkningar spelar Max som en stor klunsig hund med ett hjärta av guld. En storkäftad Schäffer för de som inte känner han men en trogen vän för de som kommer han nära. Hackmans charm och närvaro är slående i varje scen han medverkar i. Även när han rapar och slafsar i sig kyckling kan du inte låta bli att älska honom.

Det är just den nakna utlämning av två trasiga människor jakt på ett mål i livet efter flera års rastlöst runtdrivande som i slutändan blir så gripande. Regissören Jerry Schalztberg visar Max och Lionel som människor med fel och brister och Hackman och Pacino fyller dessa två utblottade människor med varmt blod som nästan pulserar ut värme på duken. I en scen frågar Lionel varför Max sover med så mycket kläder på. Han svarar att det beror på att han är en kallblodig jävel. Han kunde inte ha mer fel.

Bästa filmerna 2009!

Efter ett rejält uppehåll tack vare min sega internetuppkoppling med 5 gigs tankspärr så är jag äntligen tillbaka i normal hastighet igen och lika så min blogg.

Efter som nyår var igår är det högtid att sikta in de bästa filmerna från det gångna året. Ett halvdant filmår får jag säga men med en mycket stark topp.

5: ZombieLand

Efter den briljanta engelska Shaun of the Dead som kom för några års sedan var det dags för jänkarna att göra en rolig zombiefilm som driver med alla de regler att överleva en invasion från de döda. Och visst är det rappt och träffsäkert för alla som kan genren när Woody och gänget bilar runt bland ödelagda städer och säger medvetna oneliners med glimten i ögat. Innehåller årets roligaste Cameo av Bill Murray och en helt galen scen där Woody Harryldson skjuter zombies från en bergodalbana.

4: Public Enemies

Tyvärr lever inte Michael Manns tolkning om bankrånaren John Dillinger upp till förväntningarna av vad som förväntas av en Michael Mann film. Men det är just för att det är en Mann film och denna tekniska kraftsman brukar leverera så hög standard. Men det gör inte Public Enemies till en dålig film och valet av att filma en periodfilm som utspelar sig på 30 talet med modern digital HDteknik och skakig handkamera är djärvt och skapar en närvaro som känns allt annat än nostalgisk. Mest av allt gillar jag Christan Bale som polisen som bygger upp vad som sedan blir FBI och hur den federala byrån tvingas till avancering tack vara stark motgång från kriminella som just Dillinger. Jonny Depp är övertygande utan att släppa in på djupet.

3: The Hurt Locker

Efter många Irakfilmer kommer den bästa hittills och då är det Hollywoods skickligaste actionkvinna i registolen. Katrhyn Bigelow (Point Break, Strange Days) levererar nervslitande spänningsscener när vi får följa en bompatrull som av- detonerar bomber. Kända skådisar som Guy Peirce och Ralph Fiennes försvinner ur bara förbifarten och för ge utrymme åt ett gäng mycket duktiga mindre kände aktörer. Jeremy Renner i huvudrollen är otroligt övertygande och komplex i sin tolkning av en soldat som inte kan få nog av den adrenalin som krig pumpar in i hans årdror. Årets överraskning!

2: Avatar

James Camerons tekniska triumf är inte årets bästa men tveklöst årets häftigaste. Med stor övertydlighet men också enorm passion berättar han om marinen Jake Sully (Sam Worthington) inflatering av de blåa jägarfolket Navi på månplaneten Pandora och människans giriga jakt på nya naturtillgångar. Ett starkt budskap om miljön och människans explotering av främmande kulturer och naturtillgångar är näst intill en återskapelse av Kevin Costners briljanta Western Dansa med vargar fast här är Indianerna utbytta mot långa blåa utomjordingar. Men det är fantasin och den häpnadsväckande 3D tekniken som suger in åskådaren i en värld där öar hänger fritt i luften och drakar flyger fritt på himlavalven. För en gång skull dör den kritiska sidan av mig och en yngre naivare Niklas kommer fram i mig som bara häpnar över denna filmmagi trollkaren Cameron projicerar ur sitt magiska filmlabb.

1: Inglourios Basterds

Efter en rejäl svacka med lekfilmer som Kill Bill vol2 och Death Proof så återvänder Tarantino med årets definitiva kraftprov. En 2 och en halv timmes uppvisning i det som gjorde Mr T till en av sin generations bästa från första början. Jag pratar om dialog och åter dialog! I detta nazistepos som utspelar sig i ett ockuperat Frankrike under Andra världskriget är det inte de korta våldsamma infallen som gör filmen utan orden i mellan. Och det är många ord, och de används för att driva storyn och stegra spänningen långsamt som en mästerskytt spänner bågen. Och bland sina pilar har Tarantino samlat ihop en ensemble pricksäkra skådespelare med stjärnan Brad Pitt i täten som Nazistdräparen Aldo Rain. Men som ni säkert redan hört är det den tidigare okända tv-skådisen Christoph Waltz som den språkkunniga och diaboliskt charmiga SS officeren Hans Landa som snor varje scen han medverkar i.

Det som gör Landa till den mest minnesvärda skurkkaraktären på säker tio år (undantag för Heath Ledgers Jokern) är hans avväpnande charm och artiga trevlighet i kontrast till det han gör, nämligen jaga gömda judar. Han är så charmant att man motsägelsefult skulle vilja bjuda in mannen på en kopp kaffe och en konjak vilket man vet denna livsnjutare skulle slurpa i sig med en fin andakt. Men lika snabbt slår Waltz om den charmen till en iskall auktoritet från en iskall mördare med noll simpati för människoliv. Detta till tonerna av ett som vanligt med Tarantino ett suveränt soundtrack som kompromisslöst blandar Ennio Morricone med David Bowie. Årets bästa film är även Quentins bästa sedan Jackie Brown (1997).