Bästa filmerna 2009!

Efter ett rejält uppehåll tack vare min sega internetuppkoppling med 5 gigs tankspärr så är jag äntligen tillbaka i normal hastighet igen och lika så min blogg.

Efter som nyår var igår är det högtid att sikta in de bästa filmerna från det gångna året. Ett halvdant filmår får jag säga men med en mycket stark topp.

5: ZombieLand

Efter den briljanta engelska Shaun of the Dead som kom för några års sedan var det dags för jänkarna att göra en rolig zombiefilm som driver med alla de regler att överleva en invasion från de döda. Och visst är det rappt och träffsäkert för alla som kan genren när Woody och gänget bilar runt bland ödelagda städer och säger medvetna oneliners med glimten i ögat. Innehåller årets roligaste Cameo av Bill Murray och en helt galen scen där Woody Harryldson skjuter zombies från en bergodalbana.

4: Public Enemies

Tyvärr lever inte Michael Manns tolkning om bankrånaren John Dillinger upp till förväntningarna av vad som förväntas av en Michael Mann film. Men det är just för att det är en Mann film och denna tekniska kraftsman brukar leverera så hög standard. Men det gör inte Public Enemies till en dålig film och valet av att filma en periodfilm som utspelar sig på 30 talet med modern digital HDteknik och skakig handkamera är djärvt och skapar en närvaro som känns allt annat än nostalgisk. Mest av allt gillar jag Christan Bale som polisen som bygger upp vad som sedan blir FBI och hur den federala byrån tvingas till avancering tack vara stark motgång från kriminella som just Dillinger. Jonny Depp är övertygande utan att släppa in på djupet.

3: The Hurt Locker

Efter många Irakfilmer kommer den bästa hittills och då är det Hollywoods skickligaste actionkvinna i registolen. Katrhyn Bigelow (Point Break, Strange Days) levererar nervslitande spänningsscener när vi får följa en bompatrull som av- detonerar bomber. Kända skådisar som Guy Peirce och Ralph Fiennes försvinner ur bara förbifarten och för ge utrymme åt ett gäng mycket duktiga mindre kände aktörer. Jeremy Renner i huvudrollen är otroligt övertygande och komplex i sin tolkning av en soldat som inte kan få nog av den adrenalin som krig pumpar in i hans årdror. Årets överraskning!

2: Avatar

James Camerons tekniska triumf är inte årets bästa men tveklöst årets häftigaste. Med stor övertydlighet men också enorm passion berättar han om marinen Jake Sully (Sam Worthington) inflatering av de blåa jägarfolket Navi på månplaneten Pandora och människans giriga jakt på nya naturtillgångar. Ett starkt budskap om miljön och människans explotering av främmande kulturer och naturtillgångar är näst intill en återskapelse av Kevin Costners briljanta Western Dansa med vargar fast här är Indianerna utbytta mot långa blåa utomjordingar. Men det är fantasin och den häpnadsväckande 3D tekniken som suger in åskådaren i en värld där öar hänger fritt i luften och drakar flyger fritt på himlavalven. För en gång skull dör den kritiska sidan av mig och en yngre naivare Niklas kommer fram i mig som bara häpnar över denna filmmagi trollkaren Cameron projicerar ur sitt magiska filmlabb.

1: Inglourios Basterds

Efter en rejäl svacka med lekfilmer som Kill Bill vol2 och Death Proof så återvänder Tarantino med årets definitiva kraftprov. En 2 och en halv timmes uppvisning i det som gjorde Mr T till en av sin generations bästa från första början. Jag pratar om dialog och åter dialog! I detta nazistepos som utspelar sig i ett ockuperat Frankrike under Andra världskriget är det inte de korta våldsamma infallen som gör filmen utan orden i mellan. Och det är många ord, och de används för att driva storyn och stegra spänningen långsamt som en mästerskytt spänner bågen. Och bland sina pilar har Tarantino samlat ihop en ensemble pricksäkra skådespelare med stjärnan Brad Pitt i täten som Nazistdräparen Aldo Rain. Men som ni säkert redan hört är det den tidigare okända tv-skådisen Christoph Waltz som den språkkunniga och diaboliskt charmiga SS officeren Hans Landa som snor varje scen han medverkar i.

Det som gör Landa till den mest minnesvärda skurkkaraktären på säker tio år (undantag för Heath Ledgers Jokern) är hans avväpnande charm och artiga trevlighet i kontrast till det han gör, nämligen jaga gömda judar. Han är så charmant att man motsägelsefult skulle vilja bjuda in mannen på en kopp kaffe och en konjak vilket man vet denna livsnjutare skulle slurpa i sig med en fin andakt. Men lika snabbt slår Waltz om den charmen till en iskall auktoritet från en iskall mördare med noll simpati för människoliv. Detta till tonerna av ett som vanligt med Tarantino ett suveränt soundtrack som kompromisslöst blandar Ennio Morricone med David Bowie. Årets bästa film är även Quentins bästa sedan Jackie Brown (1997).