Fågelskrämman
Regi: Jerry Schatzberg,
I rollerna: Gene Hackman, Al Pacino mf…
Prod år 1973, Warner Bros
Allt börjar på en landsväg mitt ute i ingenstans. Här träffas de två luffarna Max (Hackman) och Lionel (Pacino) av en ren slump. Detta blir inledningen till en av de finaste vänskapsskildringarna som fångas på film mellan två män. Fågelskrämman är en film sällan nämnd i varken Hackman eller Pacinos imponerande filmkanon, detta trots att den vann Guldpalmen på Cannes 1973. De båda var nytända stjärnor vid den här tiden. Hackman med en huvudrolls Oscar i bagaget för French Connection och Al Pacino nybliven superstjärna med sin birolls nominering för Gudfadern året innan.
Två av sin generations intensivaste och mest intressanta skådespelare förs här samman i ett samspel skrivet i filmhimlen. För det är just det som är hjärtat i Fågelskrämman, skådespeleri i dess renaste form. Och med Hackman och Pacino framför kameran förlåter man snabbt den simpla handlingen om Max och Lionels enkla drömmar att starta en egen biltvätt.
Det blir en resa genom ett Amerika bestående av små landsvägar, skitiga barer och nedlagda industri områden. Max är den alkoholiserade bråkstaken ständigt hamnades i trubbel. Han fryser konstant och klär sig i så mycket kläder han bara kan. Dessutom sover han med sin högra sko under kudden. Lionel där i mot är en sprallig clown som ständigt försöker vinna folks hjärta med sin humor. Precis landstigen efter många år på sjön är han tillbaks på land för att konfrontera sin före detta fru och det födda barn han aldrig träffat.
Det är just Lionels svaghet eller styrka att slippa konflikter genom att kunna få folk att skratta som blir hans stora lärdom till Max. Få folk att skratta och de kommer att älskar dig, något som tillslut växer på den bråkstakiga Max. Men för Lionel har det varit ett medel för att undvika sina personliga konflikter. Detta spelar Pacino med en enorm känslighet och melankoli. Trots sina komiska utspel finns där alltid ett allvar och en känsla av skuld i hans leende.
Hackman känd för sina energiska rolltolkningar spelar Max som en stor klunsig hund med ett hjärta av guld. En storkäftad Schäffer för de som inte känner han men en trogen vän för de som kommer han nära. Hackmans charm och närvaro är slående i varje scen han medverkar i. Även när han rapar och slafsar i sig kyckling kan du inte låta bli att älska honom.
Det är just den nakna utlämning av två trasiga människor jakt på ett mål i livet efter flera års rastlöst runtdrivande som i slutändan blir så gripande. Regissören Jerry Schalztberg visar Max och Lionel som människor med fel och brister och Hackman och Pacino fyller dessa två utblottade människor med varmt blod som nästan pulserar ut värme på duken. I en scen frågar Lionel varför Max sover med så mycket kläder på. Han svarar att det beror på att han är en kallblodig jävel. Han kunde inte ha mer fel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar