Månadens DOLDA GEM

Efter som det kommer ut så mycket ny skitfilm hela tiden som kan liknas vid en rumsvarm Björnebrygd i gassande festivalsol så kommer jag en gång i månaden plocka fram och reflektera över en äldre pärla. Dessa äldre pärlor har likt en finare singelmalt whiskey fått stått och lagrat till sig och ökat i smak och nyans. Dessa glädje droppar är mer förbisedda och underskattade filmer som tas fram vid finare tillfällen. Smutta och njut av månadens pärla…





BRING ME THE HEAD OF ALFREDO GARCIA
Regi: Sam Peckinpah, Prod år: 1974
I rollerna: Warren Oats, Iela Vega, Cig Young mf…














Denna sprit dränkta resa i självdestruktion retade gallfeber på de flesta film kritiker 1974. Bara titeln i sig är provocerande, men sen är det ju Sam Peckinpahs mest kompromisslösa film vilket via hans mått inte säger lite.

Warren Oats spelar den alkoholiserade pianisten Benny som tar sig an uppdraget att ge sig på jakt efter Alfredo Garcia. Alfredo är en kvinnotjusare som gjort misstaget att göra dottern till en av Mexikos största maffialedare gravid. Priset på Alfredos huvud har sätts på 5 miljoner dollar. Av en ren slump visar sig att Bennys prostituerade flickvän Elita (Vega) fått nys om att Alfredo precis avlidit tre veckor tidigare i en trafikolycka.

Detta är starten på en resa som inkluderar gravplundring, skutglada yrkesmördare, psykopatiska motorknuttar, desperat kärlek och en massa tequila. Allt efter hand tar Peckinpah in oss i Mexicos mörkaste gränder och visar oss en osminkad men konstigt nog ändå kärleksfull bild av landet som stått i centrum av så många av hans filmer. Sam har själv sagt att detta är hans mest personliga verk och det är inte svårt att se varför. Hans kärlek till Mexico finns där och hans ökända destruktiva relation till kvinnor och sprit genomsyrar filmen utan att någonsin hålla tillbaka.

Men det är Warren Oates nakna gestaltning av Benny som ger filmen dess sanna styrka. En av de mest underskattade karaktärsskådespelarna av sin generation spelar den här gången Oates för första och ända gången ut hela sitt register i en monumental rollprestation. Han pendlar genom hat, girighet, svartsjuka, förälskelse och ånger med en enorm känslighet och desperation. Det storartade är att han lyckas spela sin karaktär bärandes ett par solglasögon på sig under nästan hela filmen utan att förlora intensitet. Lika imponerande är den komplexa relation han har till Elita vars Elisa Vega gör till ett av de mer mångsidiga kvinnoporträtten vi sätt i en Peckinpah film.

Från start är Benny och förblir en förlorare oundvikligt på väg mot sin egen undergång. Han är en man sönder inombords, dränkt i sin egen skuld och ånger, på så många sätt Sams egna alter ego på vita duken. ”Nobody loses all the time” säger han med en rörande optimism, men vi vet bättre.

Det är det sista manuset Sam personligen var med och skrev. Ca 10 senare söp han ihjäl sig.
I Bring Me the Head of Alfredo vågar han tillsammans med sin livslånga kollega Oates visa en man med nästan bara brister ständigt kämpandes utan odds. Det är en tequila dränkt mardröm från två alkoholiserade genier som vågade visa sina fulaste sidor men på nått sätt lyckades göra det till en vacker undergångs saga om en försupen pianist, hans ruttnande huvud och kärleken till en prostituerad kvinna.

För att citera Benny och konfrontera alla de fördomsfulla kritiker där ute som tror sig vara bättre människor.

”Stop looking at me with those got dam eyes”

1 personlig favoriter från 00-talet

Efter som det snart är 2010 tänkta jag summera och 1 personlig favorit från de gångna årtiondet fram till året är slut. Eftersom det Amerikanska programmet At the Movies gör detta fast de gör 10 val kunde jag inte låta bli att inspireras och åtminstone välja 1 favorit själv. Denna film känner jag extra starkt för och hoppas att den inom tid kommer vinna den klassikerstatus den förtjänar.



ZODIAC från 2007

Med Zodiac återvänder David Fincher tillbaka till rötterna där hann fann sitt stora internationella genombrott, seriemördargenren. Se7en var den becksvarta storstadsmardröm ingen tidigare hade sett maken till och blev nästan direkt en stillbildande trendsättare i mitten av 90-talet. Att återvända till den typ av film man själv satt ribban för måste ha varit den största tänkbara utmaning Fincher kunnat anta sig. Men hur nyskapande Se7en än må ha varit visuellt så följde den ganska traditionella mönster i storyn med det omaka paret; den gamla bittra veteranen kontra den nya naiva aspiranten och den oundvikliga konfrontationen i ett stegrande om än ovanligt mörkt klimax.

Den här gången ligger ett verkligt fall som förlaga för manuset vilket direkt skapar helt nya förutsättningar och begränsningar Fincher inte behövde handskas med i Se7en. Men där många andra regissörer skulle välja att anpassa verkligheten till en mer filmisk modell och förenkla och förtydliga för publiken väljer Fincher att gå den svåra vägen. Med enorm precision och detaljrikedom riktas förstoringsglaset mot alla de små ledtrådar och förvecklingar som gäckat de inblandade i över 30 år i en av de mest utdragna mordutredningarna i amerikansk kriminalhistoria. Här visas alla de byråkratiska problem som uppstår i sökandet efter hållbara bevis, alla de lögner och missförstånd som försvårade Zodiac fallet.

Framför allt är karaktärerna människor som gör misstag och missbedömer viktiga beslut där vi som åskådare får uppleva de konsekvenserna och de tunga svackor som en journalist eller mordutredare får uppleva under extremt långa perioder. Pressen och våndan finns där och den känns äkta, Fincher låter oss inte undkomma det och siktar där med på helt nya aspekter inom genren. Spänningen finns där men den är sekundär, det är istället processen som blir fokusen.

Med förebilder som Alan J Pakulas Alla Presidenters män och Francis Ford Coppolas Avlyssningen siktar Zodiac på en politisk och avskalad realism sällsynt i dagens Hollywood. Det är ett så passionerat och ambitiöst projekt att det för tankarna till den enorma noggrannhet och detaljrikedom vi kunde se i Oliver Stones JFK.

Likt den filmen bygger Zodiac på ett fall som aldrig fått upprättelse där ingen slutgiltig konfrontation med mördaren existerar. Där finalen istället är ett antiklimax. På det sättet är Zodiac förmodligen den mest okonventionella seriemördaredeckare som någonsin producerats.

20 minuter av framtiden

I somras var jag en av de lyckligt lottade som fick chansen att se den exklusiva förhandstitten på James Cameron kommande Sci-Fi opus Avatar. Nu när det närmare sig premiären börjar jag tänka tillbaka på den visningen och vilken hisnande upplevelse det var.


3D i Camerons händer är ingen gimmick, det är en berättarteknik. Det är ett sätt att berätta historien och dra in åskådaren i en annan värld. Att låta oss vara där. Inte bara beskåda utan verkligen uppleva de ofattbart detaljerade miljöerna. För första gången kan du uppfatta rymd i en film. Du känner avstånden mellan olika karaktärer i rummet, du ser i djupfokus så som du ser verkligheten. Det är svårt för mig att beskriva vilken teknisk triumf Avatar verkligen är och hur den kommer förändra filmmediet åtminstone i vissa genrer.


Jag har inte känt så här sen jag var 10 år och såg livs levande dinosaurier få marken att vibrera i Jurassic Park 1993. Hur det pirrade i hela magen och man glömde den verkliga verkligheten utanför och bara sögs in i en annan värld. Jurassic Park var vad King Kong måste varit för en hel generation på 30 talet.


Avatar kommer bli en Jurassic Park för en hel genration nya 10 åringar i dagens 2009, decenniets filmhändelse. 12 års av intensiv förberedelse av en regissör som ligger på teknikens absoluta framkant. Den 18e December kommer ni förstå precis vad jag pratar om...

Månadens DOLDA GEM
Efter som det kommer ut så mycket ny skitfilm hela tiden som kan liknas vid en rumsvarm Björnebrygd i gassande festivalsol så kommer jag en gång i månaden plocka fram och reflektera över en äldre pärla. Dessa äldre pärlor har likt en finare singelmalt whiskey fått stått och lagrat till sig och ökat i smak och nyans. Dessa glädje droppar är mer förbisedda och underskattade filmer som tas fram vid finare tillfällen. Smutta och njut av månadens pärla…





Body Double
Regi: Bryan De Palma
Cast: Craig Wasson, Melliane Griffith mf…
Prod år 1984

Om man skulle fälla frågan vilken är 80 talets roligaste film skulle många säkert nämna filmer som Airplane (1980), Life of Bryan (1984) eller A Fish Namned Wanda (1989). Alla dessa tre bra exempel på välgjorda renodlade komedier. Men humor kan ibland dyka upp på oväntade ställen i genrer där publiken inte förväntar sig komik. Detta är förmodligen varför dagens dolda gem floppade så stort på 80 talet. Min röst på Regan erans roligaste film landar inte på någon renodlad komedi. Mitt val är liten erotisk thriller om en pervers fönstertittare signerad vad många har kallat honom en visuell masturberare. Jag pratar givetvis om Bryan De Palma och hans fullständigt utflippade hyllning till filmisk vougerism i allmänhet och Alfred Hitchcock i synnerlighet.

Body Double handlar om den nydumpade b-skådisen Jake Scully som ständigt letar efter nya roller. Hans klaustrofobi bidrar till att han blir sparkad från sin senaste roll som kistliggande vampyr. Av en ren slump träffar han en annan skådespelar kollega på en addition som snabbt lägger märke till hans taskiga situation. Av sympati frågar han om våran miserabla huvudkaraktär kan vakta hans lyxvilla över veckan då Jake precis blivit dumpad av sin otrogna flickvän och inte har någonstans att bo. Denna lyxvilla råkar ligga placerad uppe på ett vackert berg och ha fantastisk utsikt, speciellt över en synnerligt vacker granne i form av Gloria. Passade nog finns det en kikare som börjar locka fram de allra mest vougeristiska sidorna oss mm. Hans lustar börjar gå över till en besatthet över denna vackra kvinna vilket leder han in förföljelse, tros sniffning och till slut mord. Plösligt är han vittne till ett brutalt mord på den åtråvärda grannen där mördaren är tillsynes en ärrad indian. Men inget är vad det tillsynes ser ut att vara. Och oväntat får han upp en ledtråd som leder honom ända in i Amerikas porrindustri.

Att beskriva Body Double är en utmaning i sig. Det är en sådan film Hitchcock skulle göra om han poppade en viagra, snortade en lina kokain och slapp undan 50 talets stränga censur regler. Det är all den kvinnliga beundran och vougerism över den fenimina kroppen som alltid funnits underliggande i Hitchcocks filmer, här totalt frisläppt av en regissör som kompromisslöst leker med sin förebild samtidigt som han paridoserar sig själv och släpper in influenser från 80 talets absoluta skräp kultur.

Här finns uppenbara influenser från Vertigo i form av en huvudkaraktär med någon form av fobi, i Hitchcocks fall höjdskräck här klaustrofobi. Vi har det vougerisktiska temat med kikaren direkt hämtat från Rear Window. Till dessa 50 tals influenser tillsätter De Palma med enorm djärvhet in samtids influenser. Det fanns två saker som slog igenom stort på 80 talet. Dels var det tv såpan och dels var det videopornografin. Här kryddas det visuella stundtals av dagssåpans som framför allt kan ses i Glorias karaktär. Hon är en kvinna som direkt skulle kunna vara hämtad från tv serien Glamour. I den senare halvan av filmen dras vi in i en porrfilms inspelning som blir en direkt ledtråd och plantering för upplösningen till mordplotten. Även musiken under de vougeristiska bitarna har ett sunkigt porrfilmssound där 80-tals saxofonen inte känns långt borta.

På pappret låter denna blandning som en ren soppa och det är underligt att De Palma ens lyckat göra en sånt här bisarrt experiment.

Men det som gör Body Double till ett sådant underskattat gem är att De Palma lyckas fortfarande göra en spännande thriller av allt ihopa. Det borde inte på något sätt funka men i slutändan dras alla trådar ihop och vad som först känns sig som ett gubbsjukt filmskämt landar tillslut i en smart mordgåta endast en distanserad regissör som Brian De Pamla kan ro hem.

Paranormal aktivitet?

Då var det dags för årets stora "vi har gjort en skräckis med en videokamera och spelat in 200 miljoner på det för folk tycker handhållen skit är läskigt" hype. Och givetvis är hypen jag pratar om paranormal activity och ja, den måste väl klassas som den mest framgångsrika inom fejkdokuskräckgenren sedan en viss häxa hemsökte biograferna i The Blair Witch Projekt för över tio år sedan.

Så vad har hänt i denna subgenre på tio år då?
En läskig gammal lövskog har bytts ut mot ett sterilt och prydligt hem med pol någonstans i L.A. området (förmodligen den debuterande regissörens egna hem för att spara pengar). Tre filmare har bytts ut mot ett halvblekt par som är ungefär lika intressanta som en skokartong. En gammal mystisk kvinna som svävar ovanför marken har bytts ut mot en osynlig demon som vandrar i mjöl och gillar att stryka sig under täcket som en kåt marskatt som löper.

Är det läskigt då? Om du har en pojk eller flickvän som går i sömnen på natten och gör orationella saker så kanske vissa scener är lite läskiga.

Vad jag i slut ändan funderar på är om jag personligen skulle sätta upp min gamla dv-kamera i sovrummet och spela in alla de paranormala ljud som kommer från grannarna skulle jag då ha en miljonhype inom sikte? Gnisslande sängar, mystiska kvinnliga stön och andra nattliga aktiviteter. Ja, där har vi en riktig skräckfilm tror jag.