Matt i den gröna Zonen

GREEN ZONE
Regi: Paul Greengrass
Med: Matt Damon, Greg Kinnear, Brendan Glesson mf...
Prod år 2009




Paul Greengrass är en otroligt intelligent och kompetent filmskapare mycket tack vara hans förmåga att pendla mellan histroiskt dramafilmer (Bloody Sunday, United 93) och halsbrytande underhållnings action (Bourne Supremacy, Bourne Ultimatum). Hans bakgrund i dokumentärfilm gör att han skicklig på bägge de typerna av filmer utan att kompromissa med närvaron och känslan av realism. Det finns en dokumentär nerv i hans sätt att regissera, ett nästan organiskt liv i hans sätt att fota och klippa sina sekvenser.

I Green Zone blandar Greengrass för första gången dessa två världar där en historisk händelse (USA´s okuppering av Irak 2003) blir spelplan för en actiondriven påhittad historia där officieraren Miller (Matt Damon) får spår på Saddams närmaste general Al Rawi. I en hisnande katt och råtta lek blandas här högoktanig militärisk action med politiskt spel där USA:s regerings agenda i Irak ständigt frågesätts.

Likt nästan alla tidigare Irakfilmer producerade från drömfabriken i väst är det en kritiskt ställande film till okupationen bara att den här filmen känns väldigt sen. Detta känns inte järvt längre, det är dock som vanligt med Greengrass väldigt trovärdigt presenterat. Hela återskapningen av inre Baghdad är mästerligt fotat av fotografen till The Hurt Locker och är en skarp kontrast till den nästan turistvänliga gröna zonen där jänkare politiker och journalister dricker drinkar vid polen.

Detta är en solid film som funkar både som underhållning och som en politiskthriller. Där i mot är Green Zone så tight klippt, har en sådan våldsamt högt tempo att de mänskliga aspekterna av vad irakierna går igenom bara klipps förbi i förbifarten. Detta är en actionfilm som inte är så smart som den försöker vara, men oroa dig inte... här finns så mycket explosioner och skottlossningar och jakter att du kommer ändå inte hinna tänka efter.

Månadens DOLDA GEM

NICK OF TIME
Regi: John Badham
Cast: Johnny Depp, Christopher Walken, Roma Maffia, Charles S Dutton mf…
Prod år 1996





Följande händelse inträffar I realtid mellan 11.00 till 12.30 under guvernör Eleanor Grants valtåg. Nej det är inte introduceringen till tv-fenomenet 24 första säsong med en viss Kiefer Sutherland som den brutala agenten Jack Bauer i kampen att rädda president kandidat David Palmer. Det är där i mot den film som med stor sannårlighet legat som stor inspiration bakom den betydligt mer kändare serien. Handlingen är snarlik med Bauers första äventyr. Låts oss jämföra. Vi har Jonny Depp i rollen som mäklaren och småbarns pappan Mr Watson.

På väg till sin frus begravning tas hans 6 åriga dotter till gisslan av två yrkeskriminella sociopater bländande spelat av Roma Maffia och Christopher Walken. Utpressningen, döda guvernören inom en timme eller din dotter dör. Över till 24, Jack Bauer är en utbränd agent vars dotter kidnappas av en högt uppsatt kriminell liga. Utpressningen, döda president kandidaten David Palmer inom x antal timmar eller din dotter dör.

Samma gisslan situation, samma grundpremiss, båda utspelar sig i realtid. Båda är snabbpulserande, halsbrytande thrillers som bygger på spänning och åter spänning och det är därmed min plikt att belysa inte bara 90 talets mest förbisedda thriller utan även den film som lagt grunden för 2000 talets bästa tv-serie. För en gång skull får vi se Johnny Depp som en normal person som bara råkar hamna i en ovanlig situation. En skön fläkt från en skådis som begränsat sig alltför mycket till excentriska kufkaraktärer.

Men det är Christopher Walken som snor showen i en av de mest underhållande skurkrollerna i modern tid är han med sin gulblekta hy, bakåtslickade pomadafrisyr och plockade mustasch som övervakaren från helvetet. Han ser allt, dyker upp precis hela tiden och påminner konstant Mr Watson om vad som händer hans dotter om inte uppdraget utförs. I filmens bästa scen äter han aptitretare och drar en lugn och sansad monolog om att han gör sås av dottern om inte våran hjälte ökar takten.

Det är just Walkens pendling mellan det lugna sansade spelet och det psykotiska frenetiska överspelet som gör hans karaktär så dynamisk. Han tar stolthet i sitt yrke och ser det nästan som en faderlig uppgift att göra Depps karaktär till en mördare. Där har du en relation mellan hjälte och skurk man inte ser ofta.

Scorsese goes mental!

SHUTTER ISLAND
REGI: MARTIN SCORSESE, PROD ÅR 2009
I ROLLERNA: LEONARDO DICAPRIO, MARK RUFFALO, MAX VON SYDOW, BEN KINGSLEY MF...


Amerikas kanske bästa levande regissör är tillbaka och som vi väntat. Shutter Island skulle släppts i Oktober från början men drogs ut i klipp processen och försenades till Berlins filmfestival men nu är väntan över.

Baserad på den storsäljande romanen Patient 67 tar sig här Scorsese in på ett nytt område i en häftig blandning av psykologisk skräck och gotisk filmnoir. Direkt från start slås vi av en stämning av psykisk obalans när vi introduceras till Bostonkommisarien Teddy (DiCaprio) som redan i första scenen är så sjösjuk att han nästan spyr ut inälvorna. Året är 1954 och vi är på en gammalfärja utanför Bostons blåsiga kust.. Teddy skall reda ut ett mystisk försvinnande av en mentalpatient på den gamla fortön Shutter Island där amerikas farligaste mentalpatienter behandlas.

Vi ser den klippiga karga ön skymta i den dimmiga horisonten. Tillsammans med sin kollega Chuck (Raffalo) tar sig Teddy an ett mysterium som går djupare och djupare in i Teddys egna psyke. Mycket mer än så vill jag inte avslöja av handlingen i risk av att döda spänningen. Det som slår mig mest med Shutter Island är den gastkramande stämning och miljö Scorsese lyckas bygga upp med enormt säker hand.

Allt från de gamla portarna till sjukhuset, till den mossiga kyrkogården ute i skogen till den mystiska fyren och alla de gamla cellerna bland mörka korridorer ger rysningar av välbehag för alla som uppskattar gotik. Med de mardrömmar som hemsöker Teddy skapar Scorsese psykologisk surrealism vi aldrig sätt i någon av hans tidiga verk. DiCaprio spelar rollen med en enorm bräcklighet och paranoia och ju längre filmen fortgår desto mer visar det sig att även han har dolda motiv.

Älskare av Edgar Allen Poe och gamla hederliga mysterier kommer få sitt lystmäte med Shutter Island men det är mycket mer en rak thriller. Det finns ett rejält psykologiskt djup här, en överraskning som drar mattan under fötterna på publiken och ändrar alla förutsättningar. Detta är galenskap ni inte får missa.