Bruno å du mästare av skit!

Det finns en italiensk b-filmkung som aldrig slutade göra härlig italiensk ost. Folk pratar om Owe Boll som någon slags oslagbar mästare när det kommer till usel film. De har aldrig sätt en film som Robowar och de har definitivt aldrig hört namnet Bruno Mattei.

Det har jag, och dubbelt upp dessutom när jag igår kväll såg den makalösa ripoffen på Rovdjuret i Brunos Robowar från 1988. En "men on a mission" kalkon innehållande en robot som låter som en digitaliserad Scatman och som skjuter laserstrålar feta som falukorvar. Esemblen soldater innefattar hårda skådisar som Romano Puppo (sug på det namnet)! Action, djungel och vietnamnflashbacks! ja det är en film som har det mesta för en älskare av b-film...

Mr.Mattei var ökänd för att snå rakt av från kända filmer. Han hann till och med göra en Terminator 2 året innan James Cameron. Den utspelar sig i ett radioaktivt Venedig och är för det mesta inspelad i en gammal plåtfabrik dränkt i röda spotslights. Andra kända verk är Jaws V, Rats och Zombie 3.

Bruno Mattei dog 2007 men hans skit lever vidare likt så kallade flytare som vägrar spolas ner hur många gånger du än spolar! HAIL TO THE KING OF SHIT!

Anarki från en motorcykel

Förra året kom en serie från ingenstans som tog en med storm. Jag pratar om den stenhårda serien Sons of Anarchy där vi får följa affärerna, morden och intrigerna innefrån en kriminell MCliga som kan inprincip mäta sig med låt oss säga Hells Angels.

Likt Sopranos får vi följa en hårt kriminell huvudkaraktär som precis balancerar mellan rätt och fel men som ändå har en stark moral i en värld där moral knappt existerar. Serien är kryddad med starka birolls aktörer som Ron Pearlman (Hellboy) och Katey Segal (Peggy i Våra värsta år) till tonerna av ett suveränt rockigt soundtrack.

Det är brutalt, gripande och spännande och eftersom jag börjat se säsong 2 nu och ser att fortfarande har inte denna serie ens nått 5 röster på http://www.imdb.com/ (världens största filmdatabas) så måste jag bara uppmana folk att se de anarkistiska sönerna och börja rösta så att den kan få ett snittbetyg.

"Riding to this world all alone"

Månadens DOLDA GEM

Fågelskrämman

Regi: Jerry Schatzberg,

I rollerna: Gene Hackman, Al Pacino mf…

Prod år 1973, Warner Bros

Allt börjar på en landsväg mitt ute i ingenstans. Här träffas de två luffarna Max (Hackman) och Lionel (Pacino) av en ren slump. Detta blir inledningen till en av de finaste vänskapsskildringarna som fångas på film mellan två män. Fågelskrämman är en film sällan nämnd i varken Hackman eller Pacinos imponerande filmkanon, detta trots att den vann Guldpalmen på Cannes 1973. De båda var nytända stjärnor vid den här tiden. Hackman med en huvudrolls Oscar i bagaget för French Connection och Al Pacino nybliven superstjärna med sin birolls nominering för Gudfadern året innan.

Två av sin generations intensivaste och mest intressanta skådespelare förs här samman i ett samspel skrivet i filmhimlen. För det är just det som är hjärtat i Fågelskrämman, skådespeleri i dess renaste form. Och med Hackman och Pacino framför kameran förlåter man snabbt den simpla handlingen om Max och Lionels enkla drömmar att starta en egen biltvätt.

Det blir en resa genom ett Amerika bestående av små landsvägar, skitiga barer och nedlagda industri områden. Max är den alkoholiserade bråkstaken ständigt hamnades i trubbel. Han fryser konstant och klär sig i så mycket kläder han bara kan. Dessutom sover han med sin högra sko under kudden. Lionel där i mot är en sprallig clown som ständigt försöker vinna folks hjärta med sin humor. Precis landstigen efter många år på sjön är han tillbaks på land för att konfrontera sin före detta fru och det födda barn han aldrig träffat.

Det är just Lionels svaghet eller styrka att slippa konflikter genom att kunna få folk att skratta som blir hans stora lärdom till Max. Få folk att skratta och de kommer att älskar dig, något som tillslut växer på den bråkstakiga Max. Men för Lionel har det varit ett medel för att undvika sina personliga konflikter. Detta spelar Pacino med en enorm känslighet och melankoli. Trots sina komiska utspel finns där alltid ett allvar och en känsla av skuld i hans leende.

Hackman känd för sina energiska rolltolkningar spelar Max som en stor klunsig hund med ett hjärta av guld. En storkäftad Schäffer för de som inte känner han men en trogen vän för de som kommer han nära. Hackmans charm och närvaro är slående i varje scen han medverkar i. Även när han rapar och slafsar i sig kyckling kan du inte låta bli att älska honom.

Det är just den nakna utlämning av två trasiga människor jakt på ett mål i livet efter flera års rastlöst runtdrivande som i slutändan blir så gripande. Regissören Jerry Schalztberg visar Max och Lionel som människor med fel och brister och Hackman och Pacino fyller dessa två utblottade människor med varmt blod som nästan pulserar ut värme på duken. I en scen frågar Lionel varför Max sover med så mycket kläder på. Han svarar att det beror på att han är en kallblodig jävel. Han kunde inte ha mer fel.

Bästa filmerna 2009!

Efter ett rejält uppehåll tack vare min sega internetuppkoppling med 5 gigs tankspärr så är jag äntligen tillbaka i normal hastighet igen och lika så min blogg.

Efter som nyår var igår är det högtid att sikta in de bästa filmerna från det gångna året. Ett halvdant filmår får jag säga men med en mycket stark topp.

5: ZombieLand

Efter den briljanta engelska Shaun of the Dead som kom för några års sedan var det dags för jänkarna att göra en rolig zombiefilm som driver med alla de regler att överleva en invasion från de döda. Och visst är det rappt och träffsäkert för alla som kan genren när Woody och gänget bilar runt bland ödelagda städer och säger medvetna oneliners med glimten i ögat. Innehåller årets roligaste Cameo av Bill Murray och en helt galen scen där Woody Harryldson skjuter zombies från en bergodalbana.

4: Public Enemies

Tyvärr lever inte Michael Manns tolkning om bankrånaren John Dillinger upp till förväntningarna av vad som förväntas av en Michael Mann film. Men det är just för att det är en Mann film och denna tekniska kraftsman brukar leverera så hög standard. Men det gör inte Public Enemies till en dålig film och valet av att filma en periodfilm som utspelar sig på 30 talet med modern digital HDteknik och skakig handkamera är djärvt och skapar en närvaro som känns allt annat än nostalgisk. Mest av allt gillar jag Christan Bale som polisen som bygger upp vad som sedan blir FBI och hur den federala byrån tvingas till avancering tack vara stark motgång från kriminella som just Dillinger. Jonny Depp är övertygande utan att släppa in på djupet.

3: The Hurt Locker

Efter många Irakfilmer kommer den bästa hittills och då är det Hollywoods skickligaste actionkvinna i registolen. Katrhyn Bigelow (Point Break, Strange Days) levererar nervslitande spänningsscener när vi får följa en bompatrull som av- detonerar bomber. Kända skådisar som Guy Peirce och Ralph Fiennes försvinner ur bara förbifarten och för ge utrymme åt ett gäng mycket duktiga mindre kände aktörer. Jeremy Renner i huvudrollen är otroligt övertygande och komplex i sin tolkning av en soldat som inte kan få nog av den adrenalin som krig pumpar in i hans årdror. Årets överraskning!

2: Avatar

James Camerons tekniska triumf är inte årets bästa men tveklöst årets häftigaste. Med stor övertydlighet men också enorm passion berättar han om marinen Jake Sully (Sam Worthington) inflatering av de blåa jägarfolket Navi på månplaneten Pandora och människans giriga jakt på nya naturtillgångar. Ett starkt budskap om miljön och människans explotering av främmande kulturer och naturtillgångar är näst intill en återskapelse av Kevin Costners briljanta Western Dansa med vargar fast här är Indianerna utbytta mot långa blåa utomjordingar. Men det är fantasin och den häpnadsväckande 3D tekniken som suger in åskådaren i en värld där öar hänger fritt i luften och drakar flyger fritt på himlavalven. För en gång skull dör den kritiska sidan av mig och en yngre naivare Niklas kommer fram i mig som bara häpnar över denna filmmagi trollkaren Cameron projicerar ur sitt magiska filmlabb.

1: Inglourios Basterds

Efter en rejäl svacka med lekfilmer som Kill Bill vol2 och Death Proof så återvänder Tarantino med årets definitiva kraftprov. En 2 och en halv timmes uppvisning i det som gjorde Mr T till en av sin generations bästa från första början. Jag pratar om dialog och åter dialog! I detta nazistepos som utspelar sig i ett ockuperat Frankrike under Andra världskriget är det inte de korta våldsamma infallen som gör filmen utan orden i mellan. Och det är många ord, och de används för att driva storyn och stegra spänningen långsamt som en mästerskytt spänner bågen. Och bland sina pilar har Tarantino samlat ihop en ensemble pricksäkra skådespelare med stjärnan Brad Pitt i täten som Nazistdräparen Aldo Rain. Men som ni säkert redan hört är det den tidigare okända tv-skådisen Christoph Waltz som den språkkunniga och diaboliskt charmiga SS officeren Hans Landa som snor varje scen han medverkar i.

Det som gör Landa till den mest minnesvärda skurkkaraktären på säker tio år (undantag för Heath Ledgers Jokern) är hans avväpnande charm och artiga trevlighet i kontrast till det han gör, nämligen jaga gömda judar. Han är så charmant att man motsägelsefult skulle vilja bjuda in mannen på en kopp kaffe och en konjak vilket man vet denna livsnjutare skulle slurpa i sig med en fin andakt. Men lika snabbt slår Waltz om den charmen till en iskall auktoritet från en iskall mördare med noll simpati för människoliv. Detta till tonerna av ett som vanligt med Tarantino ett suveränt soundtrack som kompromisslöst blandar Ennio Morricone med David Bowie. Årets bästa film är även Quentins bästa sedan Jackie Brown (1997).