Vägen till helvetet

THE ROAD

Jag hade fått upp höga förväntningar. En postapokalyptisk historia med en far och son relation i centrum byggd på en bok av den poetiska författaren av No Country For Old Men och med Viggo Mortensen i rollen som fadern. Va kunde gå fel?

Genom grådaskiga motorvägar, förfallna städer och döende skogar återskapas här en värld utan hopp driven av den sista desperationen som finns kvar hos människan. I tidiga scener ser vi Viggo lära sin son hur man begår självmord genom att skjuta skallen av sig. Så fin är denna värld som målas upp, så glad och munter är denna film! så fylld av hopp!

The Road är sällsynt välgjord i sin återskapning av en döende värld men filmen spelar bara en ton och var beredda på att den tonen är dyster. Detta är en ända lång resa i misär mycket till tonerna av en hostande, slemmande Viggo Mortensen som lägger ljudspåret i en härlig slemkaka av harklande. Jag kunde se tre scener av hopp i filmen... 1: de hittar en Colaburk, 2: de hittar ett matfråd och 3: De ser färger i en regnbåge vid botten av ett vattenfall.

När den bisarrt hoppfulla pojken vänder sig om till sin fader och säger "look dad colors" kan jag inte låta bli att tänka att det är fotografens fel att filmen saknar färger i denna tintade gråa mardröm till film och att alla som någon gång varit i den lilla västkusthålan Uddevalla vet precis hur grå världen kan se ut.

The Road är ungefär en lika trevlig upplevelse att se som att själv gå med lugninflammation genom ett regnigt industriområde en riktigt jävlig höst dag.

A Serious Jew

De hyllade bröderna Coen är tillbaka med ytterligare en snedträff efter den halvroliga kuf -komedin Burn After Reading. Denna gång är det en av de mest inriktade målgrupper jag nånsin sätt produceras för publik.

Visst är man van med tonårsfilmer, PG13 action, ja även romantiska dramer för kvinnor i klimakteriet men i Joel och Ethans senaste film A Serious Man är målgruppen helt och hållet amerikanskfödda judar. Vilket i och för sig över halva Hollywoods producenter/manusförfattare består av och de lär säkert tycka att detta är en seriöst rolig komedi.

Det är just det som är problemet med A Serious Man, den lämnar all annan publik som inte har en enorm kunskap om den judiska religionen och traditionen totalt utanför. Historien om en lärares våndor om att leva rättfärdigt enligt den judiska läran kontra den lockelse han känner i det nyare friare Amerika känns för intern och sluten.

Här finns så mycket judiska ordspråk, ramsor, slangord att så mycket av den subtila humor bara rinner förbi. Det är synd för det känns som jag inte gjort läxan innan jag satte mig ner och kolla på den här filmen. Men frågan är, skulle jag behövt gjort det från första början? eller är detta inte en film gjord för mig alls?

Jag vill ändå säga mazel tov till bröderna som plockat 2 tunga nomineringar med denna film i bästa film och bästa manus. Jag tror dock att det har mer med att göra med efterskalvet av deras briljanta No Country For Old Men än denna film i sig. Tiden får avgöra.

Månadens DOLDA GEM

Avlyssningen
Regi: Francis Ford Coppola
I rollerna: Gene Hackman, John Cazale, Harrison Ford, Robert Duvall mf… Prod år: 1974, Paramount Pictures

Detta är den film som Coppola gjorde mellan de två första legendariska Gudfadern filmerna. Avlyssningen är enligt honom själv den typen av film han ville göra tillskillnad från sagan om familjen Corleone som han hävdar var mer av ett beställningsjobb. Att vara en mellanfilm till sådana två jättar i populärkulturen har gjort att denna lilla paranoia thriller lätt har hamnat i glömska över åren.

Men låt oss avlyssna denna lilla klassiker och titta närmare. För det är just det buggexperten Harry Caul (Hackman) gör när han får i uppdrag att avlyssna ett ungt par. Coppola tolkar här en egen version av Antonionis klassiker Blow Up som innefattade en fotograf som upptäcker en mordkomplott genom ett fotografi. Här upptäcker Harry samma sak genom en ljudinspelning. Hans kollega, utmärkt spelad av den underskattade John Cazale börjar oroa sig för Harrys allt mera noggranna besatthet av sitt arbete. Det här är en film som ger en detaljerad inblick i konsten av buggning och avlyssnings teknik. Det är en fascinerande skildring om intrång på den privata sfären.

Det är här filmens moraliska konflikt introduceras i Harrys personlighet. Han är en noggrann, perfektionistisk yrkesman som är väldigt mån om sitt eget privatliv. Paradoxen är att hans yrke innefattar just intrång på folks privatliv. Och när han nu misstänker ett mord i planering börjar hans samvete att fräta som syra i hans huvud. Avlyssningen är en långsamt krypande thriller där varje ny scen går längre och längre in i en ensam människas liv. Gene Hackman känd oftast för sitt frenetiska och intensiva spel vänder här alla kort och spelar här istället en av de mest inåtvända karaktärer man kan tänkas se.

Det är en sällan skådad skicklig prestation i lågmäld agering som in i minsta detalj visar vilken fullblodad karaktärsskådespelare Hackman är. Harry Caul är så hemlighetsfull och försiktig att han knappt vågar nämna sin födelsedag för sin egen flickvän. I en av filmens bästa scener utfrågar han hyresvärlden om hur hon kunde lämna födelsedagsblommor inne i hans lägenhet utan nyckel. När vi precis innan sätt hur många lås Harry har på dörren blir det nästan plågsamt komiskt. Coppola vet att det är just detta som är filmens styrka. Avlyssningen är något så ovanligt som en thriller där mordplåten är sekundär.

Det är en fascinerande nästan klaustrofobisk karaktärsstudie om en rädd tunnhårig liten buggningsexpert vid namn Harry Caul. Och det är inte lösningen på mordgåtan som kommer få dig att ligga sömnlös. Det är Harry sittandes för sig själv i sin lägenhet spelandes på en saxofon i all sin ensamhet.