Månadens DOLDA GEM
Efter som det kommer ut så mycket ny skitfilm hela tiden som kan liknas vid en rumsvarm Björnebrygd i gassande festivalsol så kommer jag en gång i månaden plocka fram och reflektera över en äldre pärla. Dessa äldre pärlor har likt en finare singelmalt whiskey fått stått och lagrat till sig och ökat i smak och nyans. Dessa glädje droppar är mer förbisedda och underskattade filmer som tas fram vid finare tillfällen. Smutta och njut av månadens pärla…





Body Double
Regi: Bryan De Palma
Cast: Craig Wasson, Melliane Griffith mf…
Prod år 1984

Om man skulle fälla frågan vilken är 80 talets roligaste film skulle många säkert nämna filmer som Airplane (1980), Life of Bryan (1984) eller A Fish Namned Wanda (1989). Alla dessa tre bra exempel på välgjorda renodlade komedier. Men humor kan ibland dyka upp på oväntade ställen i genrer där publiken inte förväntar sig komik. Detta är förmodligen varför dagens dolda gem floppade så stort på 80 talet. Min röst på Regan erans roligaste film landar inte på någon renodlad komedi. Mitt val är liten erotisk thriller om en pervers fönstertittare signerad vad många har kallat honom en visuell masturberare. Jag pratar givetvis om Bryan De Palma och hans fullständigt utflippade hyllning till filmisk vougerism i allmänhet och Alfred Hitchcock i synnerlighet.

Body Double handlar om den nydumpade b-skådisen Jake Scully som ständigt letar efter nya roller. Hans klaustrofobi bidrar till att han blir sparkad från sin senaste roll som kistliggande vampyr. Av en ren slump träffar han en annan skådespelar kollega på en addition som snabbt lägger märke till hans taskiga situation. Av sympati frågar han om våran miserabla huvudkaraktär kan vakta hans lyxvilla över veckan då Jake precis blivit dumpad av sin otrogna flickvän och inte har någonstans att bo. Denna lyxvilla råkar ligga placerad uppe på ett vackert berg och ha fantastisk utsikt, speciellt över en synnerligt vacker granne i form av Gloria. Passade nog finns det en kikare som börjar locka fram de allra mest vougeristiska sidorna oss mm. Hans lustar börjar gå över till en besatthet över denna vackra kvinna vilket leder han in förföljelse, tros sniffning och till slut mord. Plösligt är han vittne till ett brutalt mord på den åtråvärda grannen där mördaren är tillsynes en ärrad indian. Men inget är vad det tillsynes ser ut att vara. Och oväntat får han upp en ledtråd som leder honom ända in i Amerikas porrindustri.

Att beskriva Body Double är en utmaning i sig. Det är en sådan film Hitchcock skulle göra om han poppade en viagra, snortade en lina kokain och slapp undan 50 talets stränga censur regler. Det är all den kvinnliga beundran och vougerism över den fenimina kroppen som alltid funnits underliggande i Hitchcocks filmer, här totalt frisläppt av en regissör som kompromisslöst leker med sin förebild samtidigt som han paridoserar sig själv och släpper in influenser från 80 talets absoluta skräp kultur.

Här finns uppenbara influenser från Vertigo i form av en huvudkaraktär med någon form av fobi, i Hitchcocks fall höjdskräck här klaustrofobi. Vi har det vougerisktiska temat med kikaren direkt hämtat från Rear Window. Till dessa 50 tals influenser tillsätter De Palma med enorm djärvhet in samtids influenser. Det fanns två saker som slog igenom stort på 80 talet. Dels var det tv såpan och dels var det videopornografin. Här kryddas det visuella stundtals av dagssåpans som framför allt kan ses i Glorias karaktär. Hon är en kvinna som direkt skulle kunna vara hämtad från tv serien Glamour. I den senare halvan av filmen dras vi in i en porrfilms inspelning som blir en direkt ledtråd och plantering för upplösningen till mordplotten. Även musiken under de vougeristiska bitarna har ett sunkigt porrfilmssound där 80-tals saxofonen inte känns långt borta.

På pappret låter denna blandning som en ren soppa och det är underligt att De Palma ens lyckat göra en sånt här bisarrt experiment.

Men det som gör Body Double till ett sådant underskattat gem är att De Palma lyckas fortfarande göra en spännande thriller av allt ihopa. Det borde inte på något sätt funka men i slutändan dras alla trådar ihop och vad som först känns sig som ett gubbsjukt filmskämt landar tillslut i en smart mordgåta endast en distanserad regissör som Brian De Pamla kan ro hem.