Sömnlös valuta

Regi: Oliver Stone (2010)
Med Shia LaBeouf, Michael Douglas, Elia Wallach, Frank Langella, JoshBrolin, Susan Surandon mf...



WALLSTREET MONEY NEVER SLEEPS


När Wallstreet kom under det sena 80 talet öppnade Oliver Stone dörren till en ny värld för många. Han definierade Juppikulturen och visade med härlig cynisk ilska hur börsmäklare jagade siffror och aktier i en verklighet där information betydde allt. Han har väntat med uppföljaren, vi har väntat på börshajen som så fint utryckte det "want a freind get a dog"

Gordon Gecko är tillbaka, han är ur fängelse från händelserna i första filmen. Lite äldre, lite visare, lika cynisk och beräknande men med en viss ödmjukhet. Den ödmjukheten ligger i att få träffa hans dotter som han förlorat all kontakt med. In kommer Jake (LeaBouf) en ung hungrig Wallstreetkille som vill gifta sig med dennes dotter. Han ser Gecko på en föreläsning och de två inleder en vänskap/byteshandel med varandra. Jake vill sänka stor jätten Bretton James som genom falsk ryktesspridning drivit Jakes mentor spelad av Frank Langela bankrutt och där med till självmord. Gecko vill komma närmare sin dotter genom Jake. Där av byteshandeln.

Gecko drar upp skjortärmen och tar på sig mentor rollen och lär Jake spelets alla fula regler dock med en viss dold agenda givetvis.

Varför Stone väntat stor nu rätt klart. Efter världens finanskris känns det högaktuellt att återbesöka finansvärlden. Stone gör detta med en säker hand. Filmen har en genomtänkt visuell berättar teknik där diagram ritas upp längs New York skrapornas sky line på ett mycket genomtänkt sätt. Imponerande kameraarbete där vi flyger fram mellan höghusen, splitscreens och läcker framfört grafisk statistik och siffror bombarderar skärmen till energisk klippning. So far so good...

Birolls listan är gedigen med vetaren som Langela och en härligt fräsande Elia Wallach (Den fule i den onde den gode den fule) och även en trevlig cameo av Charlie Sheen som Bud Fox (huvudkaraktären i den första filmen). Skall i ärlighetens namn säga att Shia klarar sig bättre än vad Charlie gjorde med att bära huvudrollen. Som Oliver uttryckt i sitt kommentatorspår till första Wallstreet så hade Sheen stora hybrissyndromet genom framgångarna med förra samarbetet (Plutonen). Han knullade, söp och tog inte sitt jobb som leading man fullt så allvarligt helt enkelt och jag tycker det syns i hans lite väl anonyma insats. Shia LaBeouf därimot är redan ett proffs som leverar både känslighet och girig hunger i huvudrollen.

Men detta är Douglas show, make no misktake about it. Detta är hans paradroll och han är inte på nått sätt sämre denna gång. Det är en njutning att se han kläcka ur sig repliker som "Idealism kills every deal" och "It's not about the money - It's about the game". Douglas har en fantastisk mörk stämma i sin röst, han leker med orden, det är rytmen han säger dom i. Han är även mer sårbar denna gång, fängelsestraffet, dotterns utfrysning, detta ger nya lager en bild av Gecko som fadern kontra affärsmannen.

Detta är en förvånansvärt bra uppföljare i en tid då bra uppföljare mest ingår i trilogier. Den smörar lite väl mot slutet med familjtema och saknar den där riktiga iskalla ilskan från första filmen. Den bits inte utan morrar mer men Wallstreet Money Never Sleeps är värd dina pigga slantar en kall höstkväll i denna underbara kapitaliska västvärld.